Mycket, mycket väl minns jag ögonblicket. Första maj valåret 2006! Norra Bantorget. Göran Persson talade…
Plötsligt sa han;
- Arbetslösheten blir ingen stor fråga i valrörelsen.
Omedelbart tänkte jag;
”Vad säger karl´n? Nu förlorade vi valet…”
Det var i det ögonblicket, den 1a maj 2006 på klassisk mark, Norra Bantorget, som den svenska socialdemokratin trampade snett på grund av partiledarens lättsinniga och övermodiga formulering. Därmed inte sagt att det var bara Göran Perssons fel. I grunden handlar det om en socialdemokrati som på alla nivåer förlorat något av sin ideologiska förankring.
Arbete åt alla, full sysselsättning, är alltid den största frågan för arbetarrörelsen. Även om arbetslösheten för tillfället råkar ligga under två procent, ja även om det så bara finns en enda arbetslös i samhället.
Varför? Jo, därför att arbetslöshet är så vidrigt och förnedrande för den arbetslöse, för individen, för den enskilda människan som drabbas.
Inte så att den som är arbetslös ska känna sig sämre än andra. Absolut inte! Men det är oundvikligt att känna sig så om man tvingas till långa perioder av arbetslöshet.
Därför går ingen arbetslös frivilligt! Sedan får så kallade ekonomer, belönade med Riksbankens pris i Alfred Nobels anda, säga vad de vill. Ekonomipristagare sitter inte inne med hela sanningen.
Därför är det hänsynslöst och cyniskt att försämra a-kassan och motivera det med att man vill ”sänka trösklarna tillbaka till arbetslivet”.
Det är ”hänsynslöst” därför att det drabbar dem som redan har det svårt.
Det är ”cyniskt” därför att den som anger det motivet tror inte på det själv, utan säger så bara för att dölja sina egentliga motiv som är att ge sig på den som har det svårast, att öka klyftorna i samhället, att ta från de fattigaste och ge till de rikaste.
En försämrad a-kassa sänker inte utan höjer trösklarna tillbaka till arbetslivet. Den som kämpar med en sviktande ekonomi, dåligt samvete för sina barn och allt sämre självförtroende får det allt svårare att ta sig tillbaka till arbetslivet.
Självklart ska samhället göra allt för att hjälpa arbetslösa tillbaka till arbetslivet genom att sänka trösklarna; men då handlar det om en ekonomisk politik som strävar till full sysselsättning, om livslång utbildning, om tillfälliga arbeten i kris och lågkonjunktur, om ett mänskligt arbetsliv där det finns plats för alla med olika förmågor och personliga möjligheter.
Här om dagen lyssnade jag på Karl-Petter Thorvaldsson, ABFs idérika ordförande, som föreslår att den extra socialdemokratiska partikongressen i februari enbart ska välja partiledning och sedan ajournera kongressen till i november.
Under tiden ska partiet på alla nivåer diskutera och utarbeta ett handlingsprogram för full sysselsättning, arbete åt alla, som sedan behandlas av den återsamlade kongressen i november. Det är en bra idé! Det betyder att uppmärksamheten under nio månader riktas mot socialdemokratins arbete med den viktigaste samhällsfrågan. Det är nödvändigt eftersom vi idag faktiskt har massarbetslöshet i Sverige, nära åtta procent. När Sverige hade vad som betraktades som full sysselsättning var arbetslösheten nere i två procent. Det betyder att enbart sådana som är i färd med att byta från ett arbete till ett annat är arbetslösa under en kortare tidsperiod.
Men Karl-Petters förslag är bara kortsiktigt. På lång sikt måste arbetarrörelsen gå till bred och kraftfull ideologisk offensiv för ett mera jämlikt och solidariskt samhälle, ja för en jämlik och solidariskt värld!
Det ska jag återkomma till i min blogg.
Välkommen att följa mina funderingar!
Bror Perjus
