torsdag 27 oktober 2011

Historieförfalskningarnas Parti (HP)

”När demokratin infördes i Sverige 1918 var det arbetarrörelsens demonstrationer på allmän plats som till slut fick högern och kungamakten att böja sig för kraven från socialdemokrater och liberaler på allmän och lika rösträtt”, skriver arkitekten Ola Andersson, Svenska Dagbladet Brännpunkt den 26 oktober.
Hoppsan! Nåväl, detta är ju historia! Vem bryr sig om vad som hände 1918? Nu ska vi se framåt! Nu kan vi glömma det som var. Men är historia verkligen utan betydelse för framtiden? Nej, knappast! Det är enbart genom våra erfarenheter som vi kan försöka förutsäga vad som ska hända i framtiden.
Erfarenheter är sådant vi upplevde i förra veckan, för femtio år sedan, men också sådant som inträffade innan vi var födda och som vi kan läsa om i böcker. Erfarenheter blir, i samma ögonblick som vi upplever dem, historia. Därför brukar diktaturer förfalska historien och bränna böcker på bål. Men den som förfalskar historien förfalskar också framtiden. Och när det gäller demokratin så är vår erfarenhet alldeles tydlig.
Allmänna Valmansförbundet företrädde de privilegierade, de rikaste, adeln, de högre militära befälen, storbönderna och det mer förmögna borgarskapet i 1800-talets Sverige. Partiet var inte för allmänna val Partiet bekämpade allmänna val med nästan alla till buds stående medel, rättsväsende, militär och polis. Redan namnet var alltså en historieförfalskning.
När demokratin ändå genomdrevs tvingades de byta namn, för att sudda i sin nesliga historia. Men som Högerpartiet fortsatte de bekämpa demokratins utbredning till samhällslivets alla områden. De var emot  barnbidrag, utbyggnaden av daghem och förskola, allas rätt och möjlighet till högre utbildning vid gymnasium och universitet, lagstadgad semester för alla, en anständig sjukförsäkring, god sjukvård för alla, bra pension för alla och en god äldreomsorg. Det är inte märkligt att namnet Högerpartiet, med tiden, också blev en historisk belastning. Dags för en ny historieförfalskning.
Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. En förfalskning eftersom partiet varken var Moderat eller Samlingsparti, utan ett extremt ytterkantsparti som inte samlade ens borgerligheten. Där fanns också Kristen Demokratisk Samling, Centerpartiet och Folkpartiet.
Det Moderata Samlingspartiet bekämpade Medbestämmandelagen, Lagen om anställningsskydd och alla andra lagar som stiftats för att demokratisera arbetslivet. De föreslog skattesänkningar på hundratals miljoner kronor för de mest besuttna och motsvarande nedskärningar av välfärden för vanligt folk. Inget av detta blev några politiska framgångar. Dags igen för en ny historieförfalskning. Den hittills allra grövsta. Nu kallar de sig för Nya Moderaterna Arbetarpartiet, under förevändning att de plötsligt står på arbetarnas och de utsattas sida.
Och plötsligt lyckas de. Plötsligt är våra historiska erfarenheter som bortblåsta. Uppmuntrade går Nya Moderaterna Arbetarpartiet vidare med en serie av historieförfalskningar. De kallar skattesänkningar för jobbskatteavdrag. Men några nya jobb skapar det inte. Däremot, som vanligt, mera pengar i fickorna för de mest högavlönade, kapitalägare och innehavare av lyxvillor i de allra mest välmående förorterna. Partiet påstår att det givit mest till de lågavlönade.
De försämrar a-kassan och påstår att en sämre a-kassa minskar arbetslösheten. En komisk sammanblandning av orsak och verkan. Däremot har de lyckats med sin verkliga avsikt, nämligen att försvaga fackföreningsrörelsen. Hundratusentals medlemmar har, i strid med sina egna intressen, lämnat fackföreningarna. Det stärker kapitalägarnas ställning i förhandlingarna om produktionens överskott. 
De försämrar sjukförsäkringen och påstår att det gör människor friskare. En föreställning som knappast har något stöd i den medicinska forskningen.
De fortsätter att bekämpa demokratin genom att privatisera så mycket som möjligt av vår gemensamma sektor som vi byggt i god demokratisk ordning. Sjukhus, skolor, äldreboenden, apotek och järnvägstrafik säljs ut billigt till penningstinna. I partiledarens egen hemkommun Täby får några lyckliga lärare en hel skola nästan gratis.
Förevändningen för privatiseringarna är att allt ska bli mycket billigare och bättre. När den historieförfalskningen avslöjas av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som står de borgerliga partierna nära, får forskningschefen omedelbart sparken.
Snart står de allra lönsammaste statliga företagen, Vattenfall och LKAB, på säljlistan. Staten kan inte driva företag påstås det. Sanningen är att de båda företagen drar in miljarder till vårt gemensamma hushåll.
Dags att skriva ett nytt partiprogram för Nya Moderaterna Arbetarpartiet! Inför framtiden gäller det att sudda i historien. Nu ska alla historieförfalskningar bli den historiska sanningen om Sverige och den svenska modellen.
”Det var demonstrationer på allmän plats som till slut fick Socialdemokratin och kungamakten att böja sig för Moderaternas krav på allmän och lika rösträtt.”
”I samverkan med fackföreningsrörelsen genomdrev sedan Nya Moderaterna Arbetarpartiet alla de reformer som förhindrade välfärdssamhällets sammanbrott”.  
Vid nästa partikongress etableras det nya namnet Nya Statsbärande Partiet, NSP. Fattigdom är rikedom! Fåtalsvälde är demokrati! Privat är gemensamt! Orättvist är rättvist! Sjuk är frisk! Krig är fred!
Nej, förlåt! Så grova medel använder man sig inte av!
Men så råkar partisekreteraren Sofia Arkelsten säga att Moderaterna var med och genomdrev allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i det nya partiprogrammet antyds, ytterligt försiktigt, snarast försåtligt, att moderaterna var med, inte bara om att införa demokrati i Sverige, utan också om att avskaffa apartheid i Sydafrika.
Det blev allt för magstarkt.
”Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot”, dundrar , Barbro Hedvall, liberal ledarskribent sedan årtionden tillbaka.
Så har då historien har, trots alla förfalskningar, åter hunnit ifatt Nya Moderaterna Arbetarpartiet.
Genast förklarar partiledaren Fredrik Reinfeldt att han, av det skälet, kan tänka sig att börja sudda i det program som partiets högsta beslutande instans enhälligt antagit, i god demokratisk ordning, bara för några dagar sedan….
Ännu en historieförfalskning. Alltså!
Bror Perjus

måndag 24 oktober 2011

Sofia Arkelsten, högern och demokratin

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har öppnat Pandoras ask. Allmänna Valmansförbundet, senare Högerpartiet och idag Moderata Samlingspartiet, kämpade under hela rösträttsstriden för det så kallade penningstrecket; alltså att den som hade egendom, pengar, kapital, skulle ha flera röster än de som var enbart lönearbetare.

Arkelsten medger idag i DN oförbehållsamt att hon har fel.

Barbro Hedvall, som varit ledarskribent i såväl Expressen som Dagens Nyheter, säger idag i DN:

- Det här är ren och skär historieförfalsking. Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot.

Och fortfarande är det så i praktiken att de som har stora kapitaltillgångar har ett mycket större politiskt inflytande via sina starka propagandamegafoner och sina möjligheter till ekonomisk utpressning mot demokratins företrädare. I Sverige har idag har de ekonomiska makthavarna också den politiska makten och vi upplever nu en maktkoncentration utan motstycke sedan rösträtten infördes.

Till det kommer att den ekonomiska makten koncentrerats någonting alldeles oerhört och dessutom globaliserats. Det medför att vinsterna på kapital stadigt ökar på lönernas bekostnad. De väldiga kapitalvinsterna används i allt större utsträckning för spekulation på alla marknader. Man spekulerar i livsmedel, olja, metaller, aktier, valutor, kreditobligationer o s v. Dessa spekulationer skapar de allt tätare och allt mer svårhanterliga ekonomiska kriser som sköljer över världen idag. De enskilda staterna tvingas, för att förhindra sammanbrott, ekonomiskt kaos och massarbetslöshet, att gång på gång gå in med skattemedel och betala när spekulanterna drar tillbaka sitt kapital från banker, riskkapitalbolag och andra företag för att säkra sina vinster. 

Därför uppstår växande statsskulder i land efter land. Regeringarna tvingas sedan skära ned barnbidrag, föräldrapenning, på skolor, studiemedel, a-kassa, sjukförsäkring, pensioner o s v. Därmed uppstår misstrogna folkopinioner som vänder sig mot politikerna istället för mot spekulanterna. Så skapas ett politikerförakt som undergräver demokratin. 

Sofia Arkelsten har en del att lära om såväl historia som ekonomi och demokrati! Kanske kan vi andra också lära oss något av hennes märkliga uttalande.

Bror Perjus 

söndag 23 oktober 2011

Vi valde Håkan Juholt

Vi valde Håkan Juholt till partiledare för socialdemokratin. Enhälligt. Med acklamation. Under stort jubel! Jag var med vid den extra partikongressen i mars, direktvald av medlemmarna i arbetarekommunerna i Tyresö, Värmdö och Nynäshamn. Tre stora arbetarekommuner från Stockholms Läns partidistrikt som ofta beskrivs som kritiska till valet av Håkan Juholt.
Men jag står för mitt beslut!
Jag är övertygad om att han blir en bra partiledare, om han får chansen. Han var den enda och den bästa kandidaten, föreslagen av valberedningen, efter intensiva diskussioner bland partimedlemmar i hela landet. Han höll ett lysande tal till kongressen. Han fick stående ovationer. Han överraskade kongressen, media och alla som följde talet via TV, med att börja tala om kultur, hur viktigt det är med sång, musik, teater, konst och litteratur för varje människas möjlighet att förverkliga sig och för ett samhälle att utvecklas på ett anständigt sätt. Och han anser att alla ska ha tillgång till den så berikande kulturen. Inte bara några. Han tog upp den ökande barnfattigdomen i vårt rika land.
Hans tal skickade svallvågor över hela landet.
Jag lyssnade på hans sommartal i Västertorp, i Lugnets park, en fridfull och vacker plats, öppen för alla att ströva i ”en allmänning inte en privat park som bara är till för vissa att gå i”, som han noterade. Han bor i Västertorp tillsammans med sin sambo när han är i tjänst i riksdagen. Men hans hemort är Oskarshamn där hans ordinarie bostad finns och en av hans söner bor. Hans mor bor också i Oskarshamn. Om det nu händelsevis är någon i Sverige som inte fått det klart för sig?!
Västertorp är ett av de bästa exemplen på ambitiöst, framsynt socialdemokratiskt samhällsbyggande från sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det är en mycket fin förort till Stockholm där det fortfarande bor vanliga människor i hyresrätter. Håkan Juholt beskriver den kärleksfullt och genialt, via en berättelse om förortens många konstnärliga utsmyckningar.
I Sydsvenska Dagbladet skrev han 26 september om uppsättningen i Malmö av Bertolt Brechts opera ”Les Misérables” efter Victor Hugos roman. ”Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”, skrev socialdemokratins ledare som råkar vara kär i en kvinna som också blivit dömd.
Han frågar sig, med ekonomipristagaren Amartya Sen, om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt? Han kritiserar den ”samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är”. Vad skulle Bertholt Brecht ha skrivit om han levt idag, undrar han.
Håkan Juholt har överraskat oss med att tala om kultur på ett sätt som tyder på en stor och stark inlevelseförmåga i andra människors innersta känslor och livsvillkor. Han var på väg att få med sig en mycket viktig grupp opinionsbildare; kulturarbetarna, författarna, musikerna, konstnärerna, sångarna och skådespelarna. Inte omedvetet! Antagligen högst medvetet! Vilket är betydligt bättre eftersom det tyder på en insikt om hur betydelsefulla kulturarbetarna är för samhället. Men just det oroade de borgerliga partistrategerna. Men så slog mediabomben ned! Och var är nu kulturarbetarna? Jo, på DN Kultur konstaterade Kajsa Ekis Ekman insiktsfullt att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna fått utstå mediala drev utan like. Hon avslutade med frågan; är det tillåtet för någon att vara socialdemokratisk partiledare?
Jag följde partiledardebatten i riksdagen. Under omänskligt hård press genomförde Håkan Juholt debatten på ett obegripligt imponerande sätt. Han var helt överlägsen sin huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt, inte på grund av sin skickliga retorik, utan därför att han talade med stor och äkta inlevelse om de som drabbats av högerregeringens hjärtlösa och drakoniska regler i sjukförsäkringen.
Omedelbart efter partikongressen i mars började media leta efter misstag, missgrepp, felsteg. Något finns det att leta upp hos de flesta. Aftonbladets reporter upptäckte att Håkan Juholt fick ersättning för hela hyran i Västertorp, trots att han delar bostad med den kvinna han älskar. Han tog omedelbart på sig hela ansvaret och återbetalade alla de pengar han fått för mycket i hyresersättning.
Men ändå utlöstes en hetsjakt, utan dess like mot någon svensk politiker någonsin. Efter en tid visade det sig att Håkan Juholt skickat in kopior på sina hyresavier, där både hans och hans sambos namn fanns med som boende i lägenheten. Avierna visade också den totala hyreskostnaden. Ändå betalade riksdagens administration.
Det fanns inga regler som sa att halv ersättning för hyran skulle utgå om man delade hyreslägenhet med någon annan. Flera andra riksdagsledamöter, centerpartister, moderater och socialdemokrater, visade det sig, har också fått full ersättning för dubbelt boende, trots att de delat bostad med någon annan.
Alla riksdagsledamöter som är skrivna och har sin bostad ute i landet har rätt till en betald ersättningsbostad i Stockholm för att kunna tjänstgöra i riksdagen. Det är självklart nödvändigt. Annars skulle alla riksdagsledamöter tvingas bosätta sig i Stockholm. Vem skulle då företräda Norrbotten och Skåne? Alternativt skulle riksdagsledamöterna bo på hotell. Oerhört mycket dyrare.
Håkan Juholts sambo är dömd för ett brott och har fullgjort sitt straff. För en socialdemokratisk partiledare är det en merit och en värdefull tillgång att leva tillsammans med en sådan kvinna. Det säger något om hur viktigt det är att förlåta och acceptera att den som begått ett felsteg i livet och tagit sitt straff är en lika värdefull och aktningsvärd människa som den oförvitlige, aldrig straffade medborgaren. Per Albin Hansson levde för övrigt med två kvinnor som bodde på var sitt håll.
Håkan Juholt har visat sig vara en politiker med bredd och djup och starka känslor. Han är spontan, lyhörd och engagerad. Kanske allt för spontan ibland! Men vad kräver vi av ledande politiker? Kräver vi att de ska vara fullkomligt felfria från första dagen? Har han inte rätt att få en inskolningstid? Får en ledande politiker aldrig hamna snett eller göra tillfälliga felbedömningar? Fick kanske inte Fredrik Reinfeldt byta ut en hel rad statsråd, som verkligen brutit mot regler. Inte av misstag utan medvetet! Av ideologiska skäl hade några struntat i att betala radio- och TV-licensen? Det var personer som ansåg att skatt är stöld, men ändå nyttjar våra vägar och sjukhus!
Vill vi ha iskalla beslutsmaskiner som med stor konsekvens, utan varje felsteg, driver fram ett allt mer cyniskt och orättvist samhälle?
Är det bättre än känsliga, tvekande och spontana politiker som är besjälade av viljan att skapa ett varmt, kärleksfullt, rättvist och jämlikt samhälle, men gör fel ibland?
Bror Perjus

torsdag 13 oktober 2011

Vem vågar leda socialdemokratin?

De senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna har båda fått utstå ”mediala drev utan like”, skriver Kajsa Ekis Ekman på DN-Kultur. Hon avslutar med frågan ”är det tillåtet – för någon att vara socialdemokratisk partiledare?”

Det är en viktig fråga! Låt mej förklara! Mao Tse Tung, eller var det Ho Chi Minh, instruerade sina gerillakrigare att alltid skjuta den som går först i en fiendekolonn. Så småningom vågar ingen gå först och fienden kan således inte längre förflytta sig framåt, utan befinner sig snart på vild flykt bakåt.

Vem vågar ställa sig i spetsen för socialdemokratin om Håkan Juholt tvingas avgå? Det är den allvarliga fråga som Kajsa Ekis Ekman väcker.

Hon sätter in detta mediadrev i sitt rätta perspektiv.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt anklagas för att ha tjänat miljoner på ett inbördeskrig i Etiopien, via sitt engagemang i ett oljebolag med intressen i det område där kriget pågår. Två svenska journalister har gripits av den Etiopiska militären. Carl Bildt är ansvarig i regeringen för att få dem fria. Den uppgiften förefaller han ointresserad av. Möjligen därför att de har information om just utrikesministerns ansvar för inbördeskriget. Det förhållandet resulterar bara i ”en del kritiska artiklar, främst på kultursidorna”, skriver Ekis Ekman.

Håkan Juholt har fått för stor ersättning från riksdagen för sitt dubbla boende. Det är han långt ifrån ensam om. Reglerna är uppenbarligen luddiga. År efter år har han uppgivit sig själv och sin sambo som boende i lägenheten. Riksdagens tjänstemän brister uppenbarligen i kontrollen av sina utbetalningar.

Centerns riksdagsman Emil Källström, har gjort samma misstag. Skriver; ”Jag tillhör inte dem som de senaste dagarna kritiserat Håkan Juholt på grund av hans lägenhetsersättningar. Jag vet själv hur lätt det kan bli fel.”

Eva Hillén Ahlström, riksdagsledamot (s) skriver i sin blogg: ”När jag i torsdags morse såg nyheten om Håkan Juholts ersättningar insåg jag att jag själv befann mig i en liknande situation.”

Håkan Juholt har bett om ursäkt och betalat tillbaka pengarna. Men han jagas vecka efter vecka. På förstasidor, ledarsidor och över 6-8 tidningsuppslag dagligen i alla stora rikstäckande dagstidningar. Alla radio- och TV-kanalernas nyhetsprogram följer slaviskt tidningarnas nyhetsbedömning timme för timme dygnet runt. Men något av ett rekord sätter nog ändå SVT Rapport och dess politiske kommentator Mats Knutsson.

Först en påannons av Rapports studioreporter.

”Juholtaffären i focus även idag, men inte i riksdagens partiledardebatt”.

Och då undrar man; i focus för vaddå, om inte i partiledardebatten utgjorde ”dagens politiska focus”? Jo, massmedias focus förstås!

Massmedia är alltså definitionsmässigt det som bestämmer focus. Sveriges Riksdag, landets demokratiskt valda ledamöter, de som stiftar landets lagar och tillsätter landets regering, dess partiledardebatt är uppenbarligen av underordnad betydelse när det gäller att bestämma focus.  

Så får Knutsson frågan av studioreportern; Vilka var dom viktigaste frågorna i partiledardebatten idag?
Knutsson svarar lite oengagerat och pliktskyldigt; ”Ekonomin, jobbkrisen, skuldkrisen, klimatet och trygghetssystemen”.Men tillägger snabbt; ”Sedan var det naturligtvis lite märkligt att huvudfrågan, Juholts bostadsaffär, den som alla talar om, nämndes inte…”
Kommentatorn i Sveriges största nyhetsprogram hävdar på fullt allvar att arbetslösheten, a-kassan, sjukförsäkringen, tågtrafiken, tunnelbanans utbyggnad, skolans framtid, pensionerna, klimathotet, mänskliga fri- och rättigheter, den globala ekonomiska krisen och demokratins utveckling i Mellanöstern och Nordafrika är mindre viktiga att diskutera för riksdagens partiledare än ”Juholts bostadsaffär”.
Men ingen partiledare nämnder ö h t ”Juholts bostadsaffär”. Det bortförklarar Knutsson raskt, i en bisats, med att ”det beror på en oskriven regel bland partiledarna att inte angripa varandra i sådana här mer personliga skandaler”.
Men tänk om det är så att samtliga ledare för Sveriges riksdagspartier anser att frågan om Juholts ersättning för sitt dubbelboende faktiskt inte är en någon ”huvudfråga”.
Borde inte de hänsynslösa mediadreven mot socialdemokratiska partiledare snart leda till en rejäl självkritisk debatt inom den svenska journalistkåren, bland ansvariga utgivare och mediaägarna?
Bror Perjus

onsdag 12 oktober 2011

Stark insats av Juholt

Håkan Juholt gjorde en mycket stark insats i dagens partiledardebatt. Han sopade golvet med borgerlighetens företrädare. Han avslöjade deras cyniska hantering av arbetslösa och sjuka människor, deras misslyckade så kallade arbetslinje och kallhamrade, elitistiska skolreformer. Han formulerade skickligt en vision om ett starkare, solidariskt och bättre samhälle som vi kan kämpa för. Han var säker och övertygande i sitt inlägg och stark i sina repliker. Hoppas verkligen, efter att åter ha sett honom i aktion, att han klarar sig igenom den skärseld som den olycksaliga hanteringen av hyresersättningen försatt honom i. Socialdemokratin behöver honom som partiledare.