Demokrati är krig – Så förvanskas orden och språket

”Kriget om vinsterna går vidare”. Det är Svenska Dagbladets rubrik efter den socialdemokratiska partistyrelsens beslut om vilket förslag de ska gå vidare med till partikongressen i april nästa år.

Det är en både märklig och avslöjande rubrik.

Märklig därför att landets näst största morgontidning betraktar demokrati som ”krig”. Det skulle kunna betraktas som ytterligare ett exempel på att högerkrafterna ständigt försöker förändra ordens, språkets innehåll – om det inte vore så att tidningen är partipolitiskt oberoende, helt opartisk och fullkomligt objektiv.

Rubriken är avslöjande därför att den visar hur angelägna massmedier är om att skapa, hålla igång och fördjupa konflikter. Men i någon mån är det en av journalistikens och samhällskritikens uppgifter att peka på skillnader, brister och ofullkomligheter i ett förslag. Och inte ens den socialdemokratiska partistyrelsens förslag är fullkomliga. De ska och kommer att diskuteras vid partikongressen som fattar de avgörande besluten.

Men en sak visar rapporteringen. Det är inom socialdemokratin som den avgörande samhällsdebatten pågår. Ingen tycks längre bry sig om vad landets så kallade regering, ”Alliansen”, de fyra borgerliga partierna tycker i den här frågan. Det gäller också en lång rad andra avgörande politiska frågor som kampen mot arbetslösheten, hur sjukförsäkringen och a-kassan ska se ut i framtiden, hur utbildningen och äldreomsorgen ska förbättras, vilka skatter som ska tas ut och hur de ska fördelas, för att inte tala om utrikespolitiken som förs ensam av den pompöse och alltmer desperat twittrande och bloggande Carl Bildt.

Den här regeringen håller gradvis på att tappa greppet om utvecklingen. Moderaterna skickar tillbaka sin propagandaminister Per Schlingman till partihögkvarteret i ett desperat försök att hitta nya socialdemokratiska begrepp, strategier och idéer som de kan stjäla, förvanska och använda i valrörelsen 2014.

Under tiden förs en djupgående och intensiv debatt inom arbetarrörelsen om hur framtidens skola, vård och omsorg ska organiseras, utvecklas och förbättras.  Den debatten blir avgörande för vårt framtida samhälle.

Han är smart och finurlig, den nye partiledaren Stefan Löfven. Partistyrelsens förslag är i en mening smart nytänkande, nämligen att alla intäkter och kostnader ska redovisas helt öppet på enhetsnivå, d v s för varje skola, varje vårdinrättning och varje äldreboende och inte tillåtas försvinna in i en jättekoncern med stuprör direkt till något skatteparadis i Engelska kanalen eller Västindien. Det är en helt ny tanke som överraskat och skapat tjurig frustration bland de borgerliga partierna. 

Kommunerna ska dessutom ha full bestämmanderätt över vilka företag som får etablera sig i välfärdssektorn. Upphandlingar ska kunna riktas till icke vinstdrivna företag. Genomarbetade kvalitetskrav ska upprättas och gälla för hela landet. Meddelarfrihet ska införas för alla anställda. Skolor, vårdinrättningar och äldreboenden ska inte kunna köpas och säljas hur som helst.

Det här är reformförslag som går helt i linje med vår motion från Tyresö Arbetarekommun om att det ”privata vinstintresset inom välfärden långsiktigt ska pressas tillbaka”.

Men kvar står att omfattande regelverk och kontroller, som en stor privat verksamhet tvingar fram, riskerar att skapa en tung och dyr byråkrati. Det där med valfrihet är övervärderat. Den viktigaste valfriheten och enklaste kontrollen är fortfarande den som vi väljare utövar genom fria val vart fjärde år till kommuner, landsting och riksdag. Det gäller att se upp så att inte den kontrollen via regelverk övertas av byråkrater.

Slutligen; vinst kan fortfarande plockas ut och skickas till skatteparadis även med partistyrelsens förslag. Därför lär det bli en intensiv debatt vid partikongressen, vilket är utomordentligt värdefullt eftersom den debatten också skärper medvetande, kunskaper och insikter hos politiskt aktiva socialdemokrater från hela landet som sedan kan förklara, införa och följa upp besluten lokalt. Det är så socialdemokratin genom ständig debatt förändrar och utvecklar samhället. Det är inget krig, det är demokrati.

Och vem bryr sig om vad den så kallade Alliansen tycker och gör? Deras tid i  regeringsställning håller på att rinna ut.  

Bror Perjus

https://www.facebook.com/bror.perjus
http://www.s-bloggar.se/
http://www.google.se/webhp?sourceid=toolbar-instant&hl=sv&ion=1&qscrl=1&nord=1&rlz=1T4ADRA_svSE403SE404

Vinsterna i välfärden! Sätter Stefan Löfven ned foten? Nej, knappast…

”Nu sätter partiledaren Stefan Löfven ned foten om vinsterna i välfärden”, skriver DN idag. Det är en lätt överdrift. I själva verket resonerar han ganska förutsättningslöst med tidningens reporter om några ganska begränsade förslag som kommer att diskuteras vid partikongressen i april 2013.

Stefan Löfven vet att partiets medlemmar just nu väljer delegater till partikongressen i april nästa år. Och inställningen till vinster i välfärden är en av flera avgörande frågor när partimedlemmarna ska kryssa för vilka de vill se som sina representanter till partikongressen. Och ytterst är det här en fråga som partikongressen kommer att avgöra. Så fungerar demokratin i socialdemokratin. Det är partikongressen som sätter ned foten.

Stefan Löfven säger uttryckligen att ”vinsterna måste begränsas avsevärt”. Men lösningen är ”inte att säga noll eller x procent”. ”Det finns så många sätt att komma runt det”, påpekar han. Och det är riktigt. Det tolkar reportern som ett kategoriskt nej till att införa ett tak eller ett vinstförbud.

Men framförallt lanserar partiledaren ett förslag som innebär att varje privatägd förskola, grundskola, gymnasium, vårdcentral, sjukhus och äldreboende ska redovisa sin ekonomi öppet och i detalj. Det ska inte vara tillräckligt att den koncern som äger enheterna ska redovisa sin ekonomi. I kombination med hårda kvalitetskrav vid upphandling och vid återkommande ingående kontroller ska den detaljerade ekonomiska redovisningen bidra till att begränsa vinsterna.

Ett sätt att kontrollera kvaliteten i en verksamhet är förstås också meddelarfrihet för de anställda, vilket Stefan Löfven också pläderar för. Det är ett utmärkt förslag. Och det genomförde vi socialdemokrater i Lidingö kommun för flera år sedan, trots en kraftig borgerlig majoritet i fullmäktige. Men då handlar det om rena missförhållanden som personalen kan slå larm om, inte om olika nivåer på kvalitén i verksamheten. En sådan lagstiftning finns för övrigt redan inom sjukvården i form av Lex Maria som innebär att personalen till och med är skyldig att anmäla missförhållanden.

Problemet är att det finns många sätt att ”komma runt kontrollen” av vinster i privat verksamhet, oavsett hur kontrollerna konstrueras. Om möjligheterna att ta ut vinst begränsas så innebär det att kapital hela tiden ackumuleras i en verksamhet. Det innebär att ett väldigt stort värde ackumuleras när verksamheten säljs vidare. Och den som då köper måste sedan rationalisera hårt för att få tillbaka de pengar man satsat vid köpet av verksamheten. Det kan givetvis mötas med någon sorts hembudsrätt, d v s att kommunen har förköpsrätt och dessutom kanske med en begränsad köpeskilling.

Men till sist hamnar vi i ett kontrollsamhälle där det gradvis blir helt ointressant för privata utövare och där den kommunala byråkratin, på grund av alla kostnader för upphandling och kontroller kraftigt fördyrar själva verksamheten. Och redan nu har det ju visat sig att privat verksamhet inte är vare sig effektivare eller billigare än gemensam. Nej, då är det nog bättre ändå att bedriva välfärdsverksamhet gemensamt och utöva kontrollen i sedvanliga demokratiska former, d v s via allmänna val till kommun, landsting och riksdag. Det gör vi i fria val vart fjärde år. Det är rationellt och effektivt.

Det enda som återstår är det ytterligt tvivelaktiga och märkliga argumentet om valfrihet. Men att kunna välja mellan en privat skola och en gemensamt ägd skola är rätt meningslöst om man inte utgår från att det ena alternativet är bättre än det andra. Men det betyder också att någon ska utbilda sig eller vårdas i det sämre alternativet. Den enda rimliga politiska målsättning måste vara att alla ska ha en lika bra skola, sjukvård eller åldringsvård av högsta kvalitet.

Men med tanke på den omfattande privatisering som genomförts i vårt land så är det självklart inte möjligt att i ett enda slag omedelbart socialisera alltsammans. Däremot krävs en långsiktig strategi som går ut på att radikalt pressa tillbaka det privata vinstintresset inom skattefinansierad välfärd där det inte hör hemma, samtidigt som vi genomför radikala förbättringar av skolan, vården och omsorgen – precis som vi argumentar för i vår motion från Tyresö Arbetarekommun.

Egentligen är det ett mera långt gående förslag än vinstförbud och vinsttak.

Bror Perjus

Jag, ett barnbarnsbarn av 1800-talet!

”Global demokrati! Det du pratar om ligger kanske 250 år framåt i tiden…”

Så svarade, med ett föraktfullt fnysande, en av socialdemokratins professionella ”tänkare” för en tid sedan, när jag försökte mej på att väcka en lite framåtsyftande diskussion.

Förr i tiden var man inom arbetarrörelsen inte, som idag, rädd för att diskutera de verkligt stora frågorna. Olle Sahlström är författare. En gång i tiden var han ombudsman i LO. Men av någon konstig anledning fick han sparken. Han brukar berätta om när han läste en lokal facklig avdelnings protokoll från sent 1800-tal. På den tiden skrev man noggranna protokoll. Det är verkligen tur, eftersom vi i senare generationer nu kan ta del av deras väldigt framsynta diskussioner.

Avdelningen hade vid två tillfällen intensivt diskuterat följande fråga;

Har livet någon mening?

Dessutom hade mötesdeltagarna efter sina stora diskussioner alltid en omröstning. Den här gången röstade man alltså om huruvida livet har någon mening. Efter den första diskussionen ansåg en majoritet att livet var meningslöst, på grund av usla löner, vidrig arbetsmiljö, orimliga arbetstider, bedrövliga bostäder…

Men efter den andra diskussionen, strax före omröstningen, var det en av mötesdeltagarna som begärde ordet. Han sa att han förra gången hade röstat nej, eftersom han upplevde livet som meningslöst. Men efteråt hade han funderat länge på frågan och ändrat uppfattning.

-          Kanske livet inte har någon mening för mej, men livet kanske kan bli meningsfullt för mina barn och barnbarn tack vare att vi bildat vår fackförening.

Vid efterföljande omröstning så visade det sig också att en majoritet nu röstade ja.

Livet hade fått en mening!

Då och då brukar jag dra mej den här berättelsen till minnes och skicka en tanke av oändlig tacksamhet till de arbetare som sent 1800-tal gick samman och bildade sina fackföreningar, fick sparken, hotades till livet, svartlistades och utsatte sina familjer för ännu djupare fattigdom och svält, men som vågade och lade grunden till den politiska och fackliga arbetarrörelse som helt och hållet ändrade på livsvillkoren i vårt land och skapade de villkor som vi lever under idag.

Jag är deras barnbarnsbarn!

Och jag har egna barn och barnbarn som kanske finns om hundra år!

Det berättas om den tidigare amerikanske presidenten Bill Clinton, att han vid ett seminarium i London fått frågan; Om du haft makt att genomföra en enda reform som skulle gälla för alla människor i hela världen, vilken reform skulle du då välja att genomföra? Clinton funderade en stund innan han svarade. Kanske hade vi väntat oss ”fred på jorden”, ”näringsriktig mat till alla människor” eller ”stopp för all miljöförstörelse”…

Men han svarade;

-          Obligatorisk förskola för alla barn.

Det har nu den socialdemokratiska partiledningen bestämt sig för att införa i vårt land, om vi lyckas återerövra regeringsmakten 2014. Kanske är det, som Bill Clinton anser, den allra viktigaste reform som mänskligheten kan genomföra just nu.

Kanske är det helt avgörande för mänsklighetens framtid att alla barn får en riktigt bra start i livet, oavsett hur deras hemmiljö ser ut, även om de föds av brutalt auktoritära föräldrar i cyniska rikemanshem eller i fattiga hem med arbetslösa föräldrar eller i hem där droger, våld och kriminalitet härskar, eller där det saknas tillgång till ett språk som fungerar i vårt samhälle.

All forskning visar att barns tidigaste uppväxtår är helt avgörande för hur de utvecklas senare i livet; alltså, om deras liv blir meningsfulla!

Och egentligen handlar väl allt, i ett längre perspektiv, om människans utveckling till en socialt fungerande varelse?

Stor fråga?

Ja, men kanske borde vi åter börja diskutera de stora frågorna!

Bror Perjus

Tyresö Arbetarekommun kräver strategi för demokratins globalisering

Vår trovärdighet i kampen mot arbetslösheten avgör valet 2014. Men för att det ska bli möjligt att återupprätta full sysselsättning så måste Socialdemokratin skaffa sig ett betydligt mera ideologiskt genomtänkt och långsiktigt perspektiv. Om det handlar den andra motionen till partikongressen 2013 som jag utarbetat tillsammans med Lennart Jönsson, Jerry Svensson och Carl-Johan Karlsson och som Tyresö Arbetarekommun enhälligt antagit som sin egen.

I början av förra seklet rasade en rasade en hård ideologisk debatt inom den svenska arbetarrörelsen. Den ledde till att en vänsterfalang bröt sig ur partiet 1917 och bildade ett kommunistiskt parti. Men socialdemokratin, i vårt land och i andra länder, ansåg att kapitalismen kunde tämjas med demokratiska medel och inom nationalstatens ram.

Så formades den socialdemokrati som under ett helt sekel gått i spetsen för demokratins genomdrivande i land efter land och därigenom spelat en ledande politisk roll i stora delar av världen. Idag står vi inför en ny avgörande debatt om förhållandet mellan demokratin och marknaden, men nu i ett globalt perspektiv.

Idag dikteras nationernas ekonomiska villkor av en global ekonomisk elit. Ett begränsat antal personer kontrollerar de stora koncernernas globala produktionskedjor. De dominerar alla marknader; såväl jordbruk, som industri, transport och service. De behärskar också det finansiella systemets dominerande investmentbolag, riskkapitalbolag, försäkringsbolag och banker. Deras opinionsbildning är oerhört kraftfull och genomgripande, eftersom de också kontrollerar världens viktigaste massmedier. Denna elit samverkar genom gemensamt ägande och personallianser i koncernstyrelser och i mäktiga organisationer för samråd och lobbying.

Genom sin enastående maktposition ovanför nationalstaternas räckvidd kan den ekonomiska elitens tillskanska sig enorma vinster och tillgångar som dessvärre i allt större utsträckning används till spekulation, alltså en handel med aktier, obligationer, valutor och råvaror som inte har något produktivt syfte, utan syftar enbart till att skapa nya och ännu större vinster för den som spekulerar.  Denna spekulation utgör i sin tur drivkraften bakom de allt svårare ekonomiska kriser som, med allt kortare mellanrum för återhämtning, hemsöker världsekonomin och orsakar kraftiga hack i den ekonomiska utvecklingen.

Alla de ödesfrågor som mänskligheten står inför i vår tid kan bara lösas genom lokal demokratisk förankring och demokratiska beslut på global nivå. Det gäller massfattigdomen, fred i Mellanöstern och Centralasien, terrorismen, världens resursslukande vapenproduktion, kärnvapen- och klimathot och spridningen av miljögifter som hotar hela vår livsmiljö.

Men det är framförallt den ekonomiska utvecklingen som avgör om alla andra stora problem ska kunna lösas. Ingen av mänsklighetens ödesfrågor kan lösas i en värld som allt oftare drabbas av allt mer svårhanterliga ekonomiska kriser, med massarbetslöshet och växande sociala motsättningar som följd. Och världsekonomin kan stabiliseras enbart genom en mera jämlik fördelning av produktionens överskott, vilket i praktiken är genomförbart endast med en globalisering av demokratin.

Med det budskapet som grund måste socialdemokratin formulera en ny och tydlig idé om det framtida samhället, inte bara för vårt land, utan för hela Europa och hela världen.

”Detta är den fråga som oroar mig allra mest, sa förre partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson i en intervju i Svenska Dagbladet den 7 maj 2012 och tillade; ”Nationalstatens metoder fungerar dåligt och politiken har för litet att sätta emot kapitalets makt. (…) Vi som tror på politiken har ett stort ansvar i partier och fackföreningar att utforma strategier. Här finns mycket kvar att göra. (…) Politik måste fungera på fyra nivåer: lokalt, nationellt, europeiskt och globalt.”

Demokratins globalisering är avgörande för kommande generationers livsvillkor och kanske för hela mänsklighetens överlevnad. Därmed utgör demokratins globalisering arbetarrörelsens nya stora utmaning i vår tid. I debatten om den svenska socialdemokratins framtid får perspektivet inte vara kortare och mera inskränkt än så.

Därför är vårt krav från Tyresö Arbetarekommun till partikongressen att partiet utarbetar en strategi och ett program för demokratins globalisering och att partiet går vidare och initierar ett sådant programarbete också inom Socialistinternationalen och i andra internationella politiska nätverk som vi kan samverka med.

Bror Perjus

Öppet brev till Stefan Löfven om den avgörande skiljelinjen i svensk politik.

Stefan, kampen mot massarbetslösheten och för full sysselsättning avgör valet 2014. Det har Du klargjort med stor konsekvens sedan du blev partiledare. I dagsläget är arbetslösheten nära 8 procent. Vi brukar betrakta 4 procent som en katastrof! Vad som än påstås så finns det en ideologisk skiljelinje mellan moderaterna och socialdemokratin i den här frågan. Men det gäller att formulera den skiljelinjen tydligt. Jag vill göra ett försök!

Högerregeringen har försämrat för sjuka och arbetslösa och sänkt skatterna allra mest för de som har de högsta inkomsterna och stora förmögenheter, nu senast bolagsskatten som ska sänkas med 16 miljarder. De påstår att välfärd och jämlikhet skapar arbetslöshet. Men skälet är att den orättfärdiga politiken gynnar deras egna väljargrupper.

De påstår också, i strid med sin egen logik, att jobbskatteavdragen räknat i procent givit mest till lågavlönade. Men räknat i kronor ger jobbskatteavdragen oerhört mycket mer till högavlönade. För att inte tala om hur orättfärdigt pensionärerna behandlats. Ingen kan betala mat och hyra med procent. Priser och hyror är satta i kronor och ören. En liter mjölk och ett halvt kilo köttfärs kostar lika mycket för den lågavlönade som för den högavlönade.

Högerregeringar tvingas alltid, som Du Stefan uttryckte det i TV-debatten, trixa med siffror. De verkliga siffrorna skulle avslöja hur orättfärdig deras politik är för det stora flertalet av väljarna och då skulle högern aldrig få stöd av en majoritet. Dessutom bidrar deras orättfärdiga politik till massarbetslöshet.  

Vi socialdemokrater anser ju, tvärt emot högern, att välfärd och jämlikhet pressar tillbaka arbetslösheten och främjar en ekonomisk utveckling mot full sysselsättning. Sambanden är tydliga. Om en lågavlönad barnfamilj får 1 000 kronor mer i plånboken per månad så används det mesta av pengarna till konsumtion, eftersom deras behov är eftersatta. Därmed ökar efterfrågan på varor och tjänster. Det betyder flera arbeten och minskad arbetslöshet.

Men om den högavlönade och förmögna, som redan har alla sina behov tillgodosedda, får 1 000 kronor mer så går pengarna – som det så vackert brukar heta – till sparande. Det är numera i allt större utsträckning liktydigt med spekulation i fonder som köper och säljer råvaror, aktier, ränteobligationer o s v. I nästa led försvinner pengarna ut ur landet till skatteparadis. Det skapar inga nya jobb! Det bidrar enbart till att upprätthålla den permanenta, globala ekonomiska krisen och den massarbetslöshet som vi upplever idag, även i Sverige trots att vi för närvarande har en stark offentlig ekonomi.  

Mitt förslag till slagord i valrörelsen 2014 är:

”Välfärd och jämlikhet skapar full sysselsättning – rösta på Socialdemokraterna.”

Moderaterna får väl, om de som vanligt försöker stjäla vår identitet, gå till val på slagordet:

”Välfärd och jämlikhet skapar massarbetslöshet – rösta på Moderaterna!”

De bästa hälsningar och lycka till i fortsättningen!

Bror Perjus                           

Stentuff match om privata vinster på partikongressen

Det blir en stentuff match om privata vinster i välfärden på den socialdemokratiska partikongressen i april nästa år. Flera opinionsmätningar tyder på att kritiken mot privata vinster i välfärden är massiv. Bland partiets traditionella väljare kräver praktiskt taget alla att vinsterna ska stoppas. Men till och med bland borgerliga partiers väljare tycks ett flertal vara kritiska mot vinsterna.

Personligen har jag med tiden blivit helt övertygad om att privatiseringarna av både skola, sjukvård, äldreomsorg och apotek på sikt försämrar välfärden för det stora flertalet. Så det handlar inte bara om vinsterna utan också om privatiseringarna som sådana.

Självklart blir människor rasande när en grupp läkare köper en vårdcentral, Serafen i Stockholm, för 700 000 kronor och sedan säljer den för 20 miljoner till ett riskkapitalbolag i ett skatteparadis. Det betyder att skattemedel direkt försvinner i ett svart hål.

I senaste numret av Arbetet, f d LO-tidningen, avslöjas att en riskkapitalfond tagit över verksamheten med personliga assistenter till personer med funktionshinder i Skarpnäck, helt utan ersättning till kommunen. Skattebetalarna fick inte ett öre. Nu beräknas verksamheten i bolagsform vara värd nära 30 miljoner. Dags för riskkapitalfonden att sälja vidare?! Ekonomisk spekulation i service till funktionshindrade - kan det bli mera cyniskt?

De genomsnittliga vinsterna i privata välfärdsföretag ligger uppåt 15 procent, ungefär dubbelt så högt som i andra privata verksamheter inom exempelvis industri och handel, tack vare att samhället med skattemedel helt enkelt garanterar vinsterna. Kanske får stora kapitalägare snart för sig att de ska sälja sina industrier och köpa offentlig sektor för pengarna?! I praktiken är det redan vad Wallenberg-sfären gör. De satsar nu för fullt på sitt riskkapitalbolag EQT som går in massivt i välfärdssektorn med skattegaranterade vinster.

I en mycket tillförlitlig genomgång av det juridiska läget visar förre SSU-ordföranden och juristen Ardalan Shekarabi att det är fullt möjligt att via lagstiftning reglera vinstutdelning från välfärden, genom att ställa höga kvalitetskrav (DN-debatt 5 okt 2012). Intressant att det är juridiskt möjligt. EU-regler utgör exempelvis inget hinder. Men upphandling och kontroll kan bli så dyr att det ”minskar den samhällsekonomiska vinsten med konkurrensutsättning”, varnar Shekarabi. Och det är självklart ett av huvudproblemen. Jag tror att kontrollen i praktiken är omöjligt. Är det någon som tror att komunerna kan kontrollera alla de finurligheter som kapitalägare kan hitta på? 

Men det märkliga är att Ardalan Shekarabi tar det som en självklarhet att det ö h t finns en samhällsekonomisk vinst med konkurrensutsättning, trots att t  o m den borgerliga tankesmedjan SNS kom fram till att konkurrensutsättning varken medfört effektivare eller bättre skola, vård och omsorg, efter en ambitiös genomgång av all tillgänglig forskning. Jag tror att konkurrensutsättning är en samhällsekonomisk förlust, som blir ännu större på grund av den allt dyrare byråkrati som krävs för kontrollera av den privata verksamheten.

Det allra allvarligaste med privatiseringarna är att välfärdssystemet i vårt land styckas och bryts sönder och upphör att fungera i områden och för folkgrupper där behoven är som störst och blir överdimensionerade och närmast lyxiga i områden där behoven är som minst. Solidariteten slås i spillror och vårt samhälle dras isär. Klyftor, oro och motsättningar i samhället ökar. En förödande färdriktning, precis på tvärs mot allt som socialdemokratin och arbetarrörelsen står för.

För något decennium sedan gick socialdemokratin till offensiv mot övervinsterna i den privata sektorn, framförallt i den stora industriföretagen. Idag finns det märkligt nog socialdemokrater som lägger ned det mesta av sin energi på att försvara vinster i välfärdssektorn. Hur kan det ha blivit så? Vart tar ideologin och samhällskritiken vägen?

Ardalan Shekarabi lanserar en handlingsplan som går ut på skärpta kvalitetskrav vid upphandling, ”någon sorts tak” för vinstutdelning och rätt för landsting och kommuner att ställa non-profitkrav vid upphandling. Det kan vara delar av en möjlig mera kortsiktig socialdemokratisk strategi. Men det räcker inte! I det mer långsiktiga perspektivet krävs en socialdemokratisk strategi som gradvis ”pressar tillbaka det privata vinstintresset i skattefinansierad välfärd”. Det är vad vi föreslår i en motion till partikongressen från Tyresö Arbetarekommun.

Men det är viktigt att vi inför valet 2014 inte låser partiledningen i en politiskt svår position. Vinster i välfärden blir med all säkerhet den stora tvistefrågan på partikongressen. Men vi bör inte fatta ett beslut som gör att vinstfrågan överskuggar den just nu allra viktigaste politiska frågan inför valet; nämligen hur vi ska pressa tillbaka massarbetslösheten, främst ungdomsarbetslösheten och hur vi ska börja återmarschen mot ett samhälle med full sysselsättning.

Det är med den pragmatiska utgångspunkten vi i Tyresö skrivit vår motion om vinster i välfärden. Därför utgör vår motion en bra plattform för en kompromiss vid partikongressen som kan ena partiet och samtidigt skapa nödvändigt handlingsutrymme för partiledningen.

Bror Perjus

 

Även Tyresö går emot privata vinster i välfärden!

Socialdemokraterna i Tyresö ansluter sig nu också till den allt starkare kritiken inom partiet mot privata vinstintressen inom skattefinansierad välfärdssektor. Vid senaste medlemsmötet ställde sig arbetarekommunen bakom nedanstående motion till partikongressen nästa år, som jag tillsammans med Carl-Johan Karlsson, Lennart Jönsson och Jerry Svensson utarbetat. Motionen riktar mycket stark kritik mot privatiseringarna inom såväl förskola, som grundskola, gymnasium, äldreomsorg och apotek:

Privata vinstintressen, framförallt i form av stora koncerner ägda av riskkapitalbolag, tar över allt mer av utbildning, sjukvård, läkemedelsförsäljning och äldreomsorg i vårt land. Serien av avslöjade skandaler om stora bolag som gravt vanvårdar människor i äldreomsorgen, samt plockar ut stora vinster ur skattefinansierad verksamhet och gömmer pengarna i skatteparadis utgör bara toppen av ett isberg.

Inom sjukvården har vårdvalen medfört överetablering inom områden med stor köpkraft och mindre sjukvårdsbehov och underetablering i områden med mindre köpkraft och större sjukvårdsbehov.

Inom utbildningen har privatiseringarna försämrat utbildningens kvalitet, samt skapat betygsinflation och allt större problem med planering för såväl elever och studenter som för samhället.

Privatiseringen av apoteken har ökat läkemedelspriserna och försämrat tillgängligheten för många livsviktiga mediciner.

Privatiseringarna av välfärdssektorn har skapat en konstgjord marknad, där den som satsar sitt kapital alltid är garanterad vinst tack vare skattefinansieringen, vilket professor Sverker Sörlin m fl belyst i en artikel i vår ideologiska tidskrift Tiden. Följden har blivit att stora vinstdrivna bolag lägger beslag på en allt större del av våra skattemedel, samtidigt som kostnaderna per insats ökar och välfärd och trygghet för landets medborgare urholkas med oförändrat skatteuttag.

Privata intressen, inte bara riskkapitalbolag, har alltid vinstmaximering som mål för sin verksamhet. Servicen till medborgarna kommer enbart i andra hand. Därför kommer privatiseringarna av offentlig välfärdssektor fortsatt att skapa växande orättvisor och ojämlikhet i vårt samhälle, helt i strid mot socialdemokratins grundläggande ideologi och värderingar.

Det främsta motivet för privatiseringarna av den offentliga sektorn uppges vara att konkurrens förbättrar kvalité och pressar kostnader. Men en ambitiös genomgång av tillgänglig forskning visar att det är en myt. Genomgången utfördes - observera ! - av den borgerliga tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS. Den presenterades av forskningschefen Laura Hartman på DN Debatt den 7 september 2011. Efter en skarp attack från de samlade högerkrafterna inom näringsliv och politik tvingades Laura Hartman att lämna sin post som forskningschef för SNS. Flera andra renommerade forskare valde då att också lämna sina uppdrag för SNS.

En naiv förhoppning var att privatiseringarna framförallt skulle leda till att allt fler ideella vårdorganisationer, samt lokala vårdgivare, personal- och brukarkooperativ skulle etablera sig och bidra med förnyelse och utveckling av välfärdssektorn. Det har inte infriats. Det är de stora vårdbolagen som tagit över det mesta. På vissa håll förhindras t o m kommunen själv och brukarkollektiv från att delta i upphandling.

En annan lika naiv förhoppning är att effektiva metoder för upphandling av privata välfärdstjänster ska motverka privatiseringarnas negativa effekter. Ingenting talar för att det kommer att lyckas. Istället leder det till att en dyrbar byråkrati skapas för att sköta dessa mycket komplicerade upphandlingar, vilket ytterligare ökar kostnaderna för skattebetalarna.

Men eftersom privatiseringarna nu fått en så stor omfattning är det inte möjligt att omedelbart eller på kort sikt avveckla de privata alternativen.

Istället bör socialdemokratin utarbeta en långsiktig strategi som ökar valfriheten, samt utvecklar, förbättrar och effektiviserar den demokratiskt styrda offentliga välfärdssektorn i nära samverkan med brukarorganisationer och dem som arbetar inom sektorn.

Det bör också skapas ett utrymme för småskalig så kallad non-profit-verksamhet i välfärdssektorn i linje med beslut vid 2012 års LO-kongress.

Vi motionärer föreslår att socialdemokratin, vid sin ordinarie kongress 2013, beslutar utarbeta en strategi som utvecklar den offentliga välfärdssektorn, öppnar för mer av småskaliga non-profit-alternativ, samt långsiktigt begränsar och pressar tillbaka det privata vinstintresset inom skattefinansierad välfärdssektor. 

Bror Perjus

Arbetarekommunens yttrande över motionen:

Arbetarekommunen delar motionärernas syn på de problem som kommit av en alltför politiserad driven privatisering och avreglering av välfärdens olika tjänster av den borgerliga regeringen. 

Välfärden står inför stora utmaningar. Andelen äldre i befolkningen ökar, allt fler går ner i arbetstid för att klara omsorgen om barn och äldre, arbetskraftsbrist hotar i omsorgen, hälsoklyftorna växer och i den svenska skolan sjunker resultaten. Den svenska välfärden är unik. Ingenstans i världen finns en i så hög grad skattefinansierad välfärd som samtidigt är så obefintligt reglerad.

I det läget är upprördheten över att privata skol- och vårdkoncerner gör stora vinster på skattefinansierad verksamhet och delar ut pengarna till aktieägarna knappast märklig. Den är befogad. Det står helt klart att välfärden kommer att behöva mer resurser framöver och varenda skattekrona som går till välfärden kommer att behövas för att möta andelen äldre men också höja kvaliteten i verksamheterna. 

Vi lever idag med olika privata aktörer inom välfärdssektorn. Tyresö har idag flera förskolor, skolor och äldreboenden som drivs i privat regi. Några av dessa drivs av stora koncerner medan andra är mindre familjeföretag. Vi har också en stor del av välfärdens verksamhet i kommunen som drivs i egen regi. Skattemedel ska naturligtvis användas till välfärden och inte till vinstutdelning. För den generella välfärden är kärnan i den svenska modellen. Vi vet genom undersökningar att befolkningen vill ha en skattefinansierad välfärd som alla får del av på lika villkor. Som motionären pekar på är det viktigt att det utarbetas en långsiktig strategi som pressar tillbaka det privata vinsintresset och därmed ökar valfriheten.

Arbetarekommunen tycker också att det är viktigt att den egna verksamheten i kommuner och landsting också ska ha rätt delta i eventuella upphandlingar om verksamheten konkurrensutsätts.

Arbetarekommunen menar att restriktioner av privat verksamhet inom välfärdssektorn behövs och att en starkare reglering måste till. Det finns idag flera förslag som är värda att beaktas t ex det som Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef på A-smedjan föreslagit. Lindgren föreslår en rad olika restriktioner kring bonusuttag och har också föreslagit att en ny form av bolagsordning borde tas fram avseende privata bolag inom den skattefinansierade sektorn. 

Arbetarekommunen välkomnar motionärens förslag om en långsiktig strategi för att utveckla offentliga välfärdssektorn, ställer sig bakom motionen och beslutar sända den som sin egen till partikongressen 2013.

Lägg av med personstrider och intriger i partiet!

Åhåjaja, så kommer det då ut en uppgift om att Håkan Juholt, under sin tid som socialdemokratisk partiordförande, ska ha anlitat en advokat för att undersöka om det var möjligt att stämma Aftonbladet för förtal. Juholt ska också ha begärt att partiet ska betala 100 000 kronor för advokatarvodet. Men partiet ska ha vägrat betala. Slutligen uppges att advokaten ändå fått sina pengar från partiet, men att pengarna ska dras av från Håkan Juholts fallskärm.

Uppgiften kommer märkligt nog via Aftonbladets konkurrent Expressen och lämpligt nog dagen efter presentationen av en bok om Håkan Juholts tid som partiledare, där det riktas kritik mot delar av den dåvarande partiledningen och mot tjänstemän i partiet. Håkan Juholts enda kommentar är; ”Det finns felaktigheter i Expressens artikel”.

Okej, det här måste väl ändå vara sista ordet i den här för partiet djupt destruktiva historien!

Socialdemokratiska partiet har under sin drygt hundraåriga historia haft många hårda interna strider. Men främst har det handlat om politiska sakfrågor och ideologiska vägval. Sådana strider är nödvändiga och värdefulla och måste även delvis föras offentligt, för att väljare och medlemmar ska kunna ta ställning.

Men den här formen av interna personstrider som utspelas inför öppen ridå med hjälp av magsura avslöjanden i böcker och anonyma läckor till en mindre nogräknad kvällspress är något helt nytt. Det riskerar, om det fortsätter, att mycket allvarligt skada partiets trovärdighet och tillförlitlighet.

Nu förväntar vi oss, vi som utgör fotfolket i partiet, en rejäl uppstramning på alla nivåer inom partiet. Lägg nu av med personstrider och intriger. Nu behöver vi en benhård fokusering på sakfrågor och långsiktig politisk strategi.

Vi har tre val framför oss inom nära framtid. Partivalet till Svenska Kyrkans olika nivåer nästa år är viktigt i sig, men kan också ses som första steget i en trestegsraket. Året därpå, i början av juni 2014 kommer det andra steget, valet till EU-parlamentet och så de allmänna valen till kommuner, landsting och riksdag i september. Låt oss tillsammans sikta på tre val och tre valsegrar!

Bror Perjus

 

Håkan Juholt behövs i partiet! Men det är dags att sluta leden.

Håkan Juholt kastade sig ut i den svenska politiska ankdammen, frustande av engagemang, vitalitet och kreativitet. Han satte fart på debatten om barnfattigdomen, sjukförsäkringen, a-kassan och den segt bestående arbetslösheten, framförallt bland unga människor. Han sopade golvet med Fredrik Reinfeldt i den enda partiledardebatt i riksdagen som han fick möjlighet att delta i.

Han är, precis som den nye partiledaren Stefan Löfven sa, en skicklig agitator och debattör. Men det är alldeles uppenbart att någon borde ha tagit ett stadigt tag i hans rockskört och hållit honom tillbaka något i början. En uppgift som kanske inte är så lätt när man har att göra med en nyvald och entusiastisk partiledare som känner sin egen förmåga och kapacitet.

Jag har faktiskt jämfört Håkan Juholt med både Tage Erlander och Olof Palme. Och det står jag för. Håkan Juholt har den kapaciteten.

Tage Erlander och Olof Palme fick båda möjlighet att stegvis känna sig för, pröva och testa innan de fick huvudansvaret. Tage Erlander kom in som statssekreterare i regeringen, utsågs till utbildningsminister och senare till partiordförande och statsminister. Olof Palme fick under lång tid fick gå sida vid sida med, eller ett steg bakom den formidable Tage Erlander som var statsminister i 23 år och som ständigt prövade och ifrågasatte sig själv och sin egen kompetens och sina egna ställningstaganden. Egentligen borde det också göras en dokumentärfilm om Tage Erlander.

Håkan Juholt hade en helt annan utgångspunkt. Han var visserligen riksdagsledamot och biträdande partisekreterare en tid. Men det är något helt annat än att inifrån följa regeringsarbete och statsministerns utsatta position. Håkan Juholt fick aldrig chansen att etablera sig. Delvis har han sig själv att skylla. Några av hans misstag var alltför grova.

Men i huvudsak handlar det här om en brist i valberedning, partiledning och i staben omkring partiledningen. Carin Jämtin undantagen. Hon gjorde i det krisläge som uppstod en formidabelt starkinsats som partisekreterare.

Det är också uppenbart att det fanns krafter i partiet som inte backade upp Håkan Juholt. Det allvarligaste är emellertid en helt ny tendens att göra politik i massmedia, såväl intern partipolitik som för samhället avgörande politiska beslut. Så har socialdemokrater tidigare inte agerat.

Dessvärre kan den nya boken om Håkan Juholts tid som partiledare bidra till att den tendensen förstärks och fortsätter med ytterligare partisplittring och försvagning av partiet som följd. Nu krävs det en större mognad, en starkare integritet och en betydligt bättre sammanhållning i den högsta partiledningen. De politiska tjänstemännen, spin-doktorer och så kallade kommunikatörer måste hållas i ett bestämt grepp så att de inte tar över och börjar spela sitt eget spel. Inga fler affärsplaner och butlar i tunnelbanan!

Det är självklart att massmedia jagar. Men för politiker handlar det om att inte låta sig ryckas med i den massmediala cirkusen, utan att agera genomtänkt och målmedvetet. Dessbättre tycks också den nuvarande partiledningen ha dragit sådana slutsatser. Därav Stefan Löfvens oerhört försiktiga agerande och metoden att dels framträda med hela den partiledande kvartetten och att låta andra ledande företrädare också göra utspel på områden som de behärskar. Stefan Löfven är, med sin trygga och avspända framtoning, den partiledare vi behöver i en tid som denna.

Håkan Juholt behövs i en framträdande position i partiet, med sin kraftfulla agitation för solidaritet och sin entusiasm och sin förmåga att riva slöjan av de borgerliga partiernas systematiska försök att återupprätta ett auktoritärt och ojämlikt samhälle. Det tror jag att Stefan Löfven är medveten om.

Bror Perjus

När förlorar Fredrik Reinfeldt sin trovärdighet?

Fortfarande får Fredrik Reinfeldt höga siffror när politikers trovärdighet mäts av opinionsinstituten. Men förr eller senare kommer historien att hinna ifatt honom. En gång skrev han en djupt cynisk bok om svenskarna som ”det sovande folket”. Han menade att Sverige består av ett folk som hellre låg hemma och drog sig i sängvärmen än gick till jobbet. Ingenting kan vara mera felaktigt i ett land som i modern tid haft en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättningsgrad än i praktiskt taget alla andra länder i världen.

Men Reinfeldt har inte ändrat uppfattning. Fortfarande, när han talar om jobbskatteavdragen, så talar han om skatteavdrag för ”de som stiger upp på morgonen och går till jobbet”. Precis som om sjuka, studerande, arbetslösa, funktionshindrade och pensionärer är lata och inte vill stiga upp på morgonen och göra rätt för sig.

När sjukersättning och a-kassa försämras på ett sätt som drabbar utsatta människor mycket hårt, så säger Reinfeldt att syftet är att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”. Det är ett uppenbart hyckleri. Man sänker inte utan höjer trösklarna genom att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Sjuka och arbetslösa återvänder inte snabbare till arbetsmarknaden för att de får det sämre ställt.

Statsministerns trovärdighet undermineras också av hans partis allt fräckare försök att framstå som något som partiet aldrig varit och inte är. Partiet har vid flera tillfällen bytt namn. Syftet är uppenbart. Det gäller att försöka sudda ut sin demokratiskt tvivelaktiga historia.

Under tidigt 1900-tal hette partiet Allmänna Valmansförbundet. Med det partinamnet borde partiet ha varit för allmän och lika rösträtt för alla. Men tvärt om! Partiet försökte så långt som möjligt förhindra införandet av allmän och lika rösträtt för alla i vårt land.

Därför tvingades man så småningom att byta namn till Högerpartiet. Även det namnet blev efter en tid en belastning. Det förknippades efter högerutbrytningar av ungdomsförbundet med högerextremism, nazism och fascism, men också med politiska ståndpunkter i vårt land som stod i motsättning till ett rättvist och jämlikt samhälle.

Därför döptes partiet 1969 om till Moderata Samlingspartiet. En beteckning som också måste betraktas som tvivelaktig eftersom partiets politik knappast var särskilt moderat i ordets egentliga mening. Partiet bedrev och bedriver fortfarande idag en högerkantspolitik som ökar de ekonomiska orättvisorna och klyftorna i samhället.   

När Fredrik Reinfeldt övertog ledningen för partiet lanserades partinamnet Nya Moderaterna. Det kan lätt förknippas med det språkbruk som så effektivt gisslas i George Orwells berömda roman 1984. Det kallas betecknande nog för Nyspråk. Och Nyspråket var i den romanen ett uttryck för diktaturens försök att utplåna medborgarnas historiska erfarenheter, att så skapa förvirring, okunskap och osäkerhet hos medborgarna. Det var ett effektivt sätt att förhindra kritik mot diktaturen.

Men de nya moderaterna får oförfärat vidare med sitt Nyspråk och kallar sig plötsligt för Nya Arbetarpartiet Moderaterna. Det är en stöld av en del av socialdemokratins partinamn. Ett fräckt försök att utge sig för att vara något annat än det man är. Dessutom är det en förvanskning av stöldgodset.

Under hela den här perioden har socialdemokraterna haft partinamnet Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Ett över 100 år gammalt partinamn tyder på konsekvens och en stor historisk stolthet över vad man som parti uträttat och kan stå för än idag och i framtiden.

Men moderaterna stal inte bara en del av namnet. De förvanskade dessutom stöldgodset, genom att ta bort ett e i mitten av Arbetarepartiet. Med det markerade moderaterna att man var ett parti inte för arbetare, utan för den som arbetar. Dvs moderaterna är inte ett parti för den som är arbetslös, sjuk, studerande, funktionshindrad eller pensionär. Moderaterna är bara ett parti för den som är frisk och stark och kan klara sig själv. Övriga får klara sig bäst de vill. En djupt cynisk människosyn som har till syfte att minska solidariteten med utsatta människor bland dem som är friska och har ett arbete.

Den här taktiken att försöka sudda i sin egen historia blev närmast parodisk när partiet i ett ideprogram plötsligt hävdade att man varit med om att driva igenom den allmänna och lika rösträtten. Dessutom påstods att moderaterna under senare halvan av 1900-talet varit med och bekämpat apartheidsystemet i Sydafrika. I verkligheten var moderaterna det enda parti i Sveriges Riksdag som motsatte sig ekonomiska sanktioner mot Apartheid-regimen i Sydafrika.

Taktiken att stjäla och förvränga namn och begrepp och att sudda i historien för att förvirra väljarna tycks verkligen ha gått på djupet inom det så kallade moderata partiet. I samband med folkomröstningen mot höjda avgifter inom äldreomsorgen i Tyresö så stal moderaterna rakt av Nej-sidans kampanjtema ”Gilla Trygghet – Rösta Nej” och gjorde om det till ”Gilla Trygghet – Rösta Ja”.

Men inte nog med det. Före valet lovade de att inte höja avgifterna för de gamla och funktionshindrade. Efter valet höjde de avgifterna. När över 4 000 medborgare med sina namnteckningar krävde en folkomröstning om avgifterna, så dikterade majoriteten i kommunfullmäktige formuleringar på valsedlarna som om valet skulle handla om något helt annat än höjda eller sänkta avgifter, nämligen principera för taxesystemet.

På så sätt försökte majoriteten luras, vilseleda och skapa förvirring för att få väljare att av misstag rösta mot sin egen övertygelse eller av osäkerhet avstå från att rösta. Det är en politik som är djupt cynisk och odemokratisk! Och det är en politik med en stark historisk förankring ända sedan demokratins genombrott i vårt land.

Snart kanske ”det sovande folket” vaknar upp och i vrede vänder sig mot alla cyniska försök att förfalska vår historia.

Bror Perjus

Jordskredsseger i folkomröstning i Tyresö, för skattefinansierad välfärd!

Den första folkomröstningen någonsin i vårt land om kommunala avgifter contra skattefinansierad vård och omsorg blev ett dundrande nej till avgiftslinjen! Det är det politiskt och principiellt viktiga med gårdagens folkomröstning i Tyresö. Folkomröstningen resulterade i en jordskredsseger för nej till höjda avgifter i äldreomsorgen.

Det blev en total utklassning av den borgerliga alliansen som befinner sig i majoritet i kommunfullmäktige. Inför valet lovade de borgerliga att inte höja avgifterna för de gamla. Omedelbart efter valet drev de igenom en kraftig höjning. Därmed blev det också en fråga om demokratisk anständighet och trovärdighet.

Oppositionen med socialdemokrater, miljöparti och vänsterparti protesterade och drog igång en namninsamling för folkomröstning tillsammans med pensionärsorganisationerna. Resultatet blev ett katastrofalt nederlag för de borgerliga partiernas linje som var Ja till avgiftshöjning för kommunal service till de gamla.  

Nej-sidan samlade 7 865 röster medan Ja-sidan fick enbart 1 287 röster. 208 röstade blankt och 96 röster var ogiltiga. Alltså en seger för Nej-sidan med 84 procentenheter mot 13,8 för Ja-sidan.

Tyvärr var valdeltagandet lågt. Enbart 29 procent. Men det var väntat framförallt på grund av den närmast obegripliga kommunala information som den borgerliga alliansen dikterat i brev till alla väljare i kommunen och i sina uttalanden i massmedia. Till det kommer att folkomröstningar alltid har lägre valdeltagande än allmänna val. Dessutom kan man utgå från att många borgerliga väljare som var kritiska till avgiftshöjningen hellre stannade hemma på valdagen än gick ut och röstade mot sitt eget partis rekommendationer om att rösta ja.

Två saker är viktiga med den här segern för Nej-sidan. Dels att politiker måste tala sanning i en valrörelse. Annars riskerar man att drabbas av väljarnas vrede. Dels att folkopinionen säger kraftfullt nej till höga avgifter. Valresultatet är en tydlig indikation på att väljarna vill ha skattefinansierade välfärdstjänster, som innebär att gamla människor som kämpat ett helt liv får en rättvis och trygg vård och omsorg när de inte längre orkar sköta sin vardag själva.

Bror Perjus

 

Moderaterna trixar med unik folkomröstning i Tyresö

För första gången någonsin i vårt land sker, nu på söndag 23 september i Tyresö, en kommunal folkomröstning mot höjda avgifter för service och omsorg om äldre och personer med funktionsnedsättning. Ett rimligt antagande är att de borgerliga partierna skulle vilja ta ut ännu högre avgifter och driva på en snabbare privatisering. Det hindras de än så länge från av det avgiftstak som en socialdemokratisk regering infört. Därför är folkomröstningen i Tyresö om avgifter i välfärdssektorn principiellt viktig för hela vårt land.

I sina försök att undvika ett nederlag trixar därför den borgerliga alliansen i Tyresö med folkomröstningen på ett sätt som är förnedrande för vår kommun. Före kommunalvalet 2010 lovade de uttryckligen att inte höja avgifterna. Efter valet höjde de avgifterna! Sedan försökte de med felaktiga siffror och mot bättre vetande hävda att den nya taxan inte innebär någon höjning. När de ändå tvingades av en kraftig folkopinion att acceptera en folkomröstning så dikterade de, i kraft av sin majoritet i fullmäktige, närmast obegripliga valsedlar! Sedan dikterade de dessutom en närmast obegriplig information till hushållen som bifogades röstkorten!

Slutligen stal moderaterna nej-sidans kampanjtema ”Gilla Trygghet – Rösta Nej”, ett kampanjtema som Nej-sidan tidigt etablerat på affischer, vykort, valbroschyrer och en egen hemsida. Stöldgodset registrerade moderaterna sedan på en egen hemsida, men då som ”Gilla Trygghet – Rösta Ja!” En nej-röst betyder sänkta avgifter för äldre och personer med funktionsnedsättning. Inget annat!

Den borgerliga alliansen har i den här valrörelsen systematiskt försökt luras, vilseleda och skapa förvirring för att få väljare att av misstag rösta mot sin egen övertygelse eller av osäkerhet avstå från att rösta. Syftet kan inte vara något annat än att valdeltagandet ska bli så lågt att man kan strunta i valresultatet. Det är ett odemokratiskt uppträdande som bidrar till demokratiförakt på ett för vår kommun förnedrande sätt!

En uppmaning till alla Tyresöbor! Gå och rösta! Eftersom folkomröstningen enbart är rådgivande krävs högt valdeltagande och en övertygande nej-seger för att majoriteten i fullmäktige inte ska våga strunta i resultatet. Och nu handlar det inte enbart om avgifterna i äldreomsorgen. Nu är det också en folkomröstning mot demokratiförakt och en kamp för demokratin!

Den nya höjda taxan drabbar i stor utsträckning människor som redan har en pressad ekonomi. Därför är den orättvis!  

Slutligen är den nya taxan också oekonomisk för kommunen, en sorts Ebberöds bank. Om ett litet antal äldre avstår från hemtjänst eller trygghetslarm på grund av de höjda kostnaderna och därför tidigare tvingas in på särskilda boenden så kostar det kommunen mer än den intäkt man får från avgiftshöjningen.

Tyresö-alliansens agerande är odemokratiskt, orättvist och oekonomiskt! Ooo, va dåligt!

Bror Perjus, Tyresö

Grattis Näringslivet, 16 färska miljarder till Skatteparadiset!

Har den borgerliga regeringen, när den nu föreslår sänkt bolagsskatt med 16 miljarder, fått några som helst garantier för att inte pengarna oavkortat hamnar i något skatteparadis? Frågan är högst berättigad med tanke på att Skatteverket för inte så länge sedan påpekade att vårt land går miste om 133 miljarder på grund av något som finkänsligt kallas för ”skattefel”. En stor del av skattefelet beror på, skriver Skatteverket på sin hemsida, ”transaktioner med skatteparadis och skatteupplägg med användning av utländska holdingbolag”.

Men även om det vore så att regeringen fått sådana garantier från sina allierade inom det så kallade näringslivet, vore det då inte bättre om näringslivet såg till så att de 133 miljarder som försvunnit återfördes till statskassan. Det skulle ju dels göra det helt onödigt med den lilla bolagsskattesänkningen på 16 miljarder och i ett slag dessutom öka utrymmet för att stimulera efterfrågan i samhället med en bit över 100 miljarder, vilket rimligen rätt snart borde reducera arbetslösheten i vårt land till en rimlig nivå.

Nu är det emellertid högst osannolikt att regeringen fått några garantier från näringslivet. De 16 miljarderna i sänkt bolagsskatt kommer med största säkerhet att försvinna i ett svart hål. Det blir knappas några nya investeringar och med all säkerhet inga nya jobb av den baklängesreformen.

Annat var det på finansminister Gunnar Strängs tid. Det minns jag tydligt. Han lade myndigt undan en rejäl summa pengar i något som han kallade för investeringsfonder. Och om någon företagsledare ansåg sig behöva pengar från staten för en nyinvestering så fick denne företagsledare bekväma sig att ta en direktkontakt med Gunnar Sträng och ordentligt redogöra för vad pengarna skulle användas till. Om redogörelsen var tillräckligt trovärdig så meddelade Sträng att han skulle få tillgång till dessa pengar.

Anders Borg brukar ibland jämföras med Gunnar Sträng. Men Anders Borg är i den jämförelsen inte mer än en fingerborg.

 

Bror Perjus

 <script src="http://www.s-bloggar.se/extern/"></script>

Borde inte en arbetsförmedlare kunna förmedla arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen?

Vad händer egentligen i det borgerligt styrda Sverige?

Myndigheter som kallas för Tillväxtverk och Tillväxtanalys, med kontor i USA och Sydostasien, har inrättats för att öka tillväxten i Sverige. Annars trodde man att det, åtminstone i de borgerliga partiernas föreställningsvärld, enbart var det så kallade näringslivet och de privata företagen som kunde bidra till ökad tillväxt! Men nu är det den statliga byråkratin som har det ansvaret. Nästan som i Sovjetunionen.

Dessvärre visar det sig att både Tillväxtverket och Tillväxtanalys festar upp sina pengar via så kallad internrepresentation istället för att skapa ekonomisk tillväxt! De nya myndigheterna försöker alltså via generösa fester för sin egen personal, på Operakällaren, med massor av vin, förbättra sin egen myndighets eget rykte inför sin egen personal!?

Men har de bidragit till någon ökad ekonomisk tillväxt? Knappast! Möjligen förbättras Operakällarens ekonomiska tillväxt.

En annan viktig statlig myndighet är Arbetsförmedlingen. En gång i tiden en av Sveriges effektivaste och mest värdefulla myndigheter. Det var en av grundpelarna i den framgångsrika Svenska Modellen som klarade av att upprätthålla full sysselsättning. Praktiskt taget all arbetslöshet i landet var avskaffad, utom den arbetslöshet som uppstår när en person bestämmer sig för att sluta på ett arbete och gå till ett annat. En prestation som nästan inget annat land i världen klarade av.

Nu kan Arbetsförmedlingen inte ens klarar av att förmedla arbetskraft till sig själv. Hur ska man då kunna förmedla arbetskraft till andra myndigheter, institutioner och företag? Nu väntar vi bara på att denna Arbetsförmedling saftar på med en rejäl internrepresentation för att åtminstone övertyga sina egna arbetsförmedlare om att de kan förmedla arbetskraft till sin egen Arbetsförmedling. Nog borde väl arbetsförmedlare åtminstone kunna förmedla arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen. Kanske kunde man under en rejäl vinfylla på Operakällaren - göra upp om att byta jobb med varandra!

För, som det nu är, anlitas bemanningsbolaget Proffice, som tar 24 000 kronor för att rekrytera en arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen. Det motsvarar väl drygt en halv månadslön för en arbetsförmedlare. Det betyder alltså att en arbetsförmedlare skulle kunna arbeta i fjorton dagar heltid med att rekrytera en arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen. Borde det inte vara möjligt att klara den uppgiften om man nu redan är professionell arbetsförmedlare?

För att förmedla en chef till Arbetsförmedlingen tar Proffice 125 000 kronor. Borde inte en arbetsförmedlare som arbetar heltid i 2,5 månader också klara av att förmedla en chef till Arbetsförmedlingen. Om denne arbetsförmedlare vore riktigt skicklig skulle hon eller han kanske kunna befordra sig själv till chef på lite kortare tid, låt säga tre dagars intensiv tankeverksamhet vid skrivbordet?

Bror Perjus

Vilka galningar befolkar finansdepartementet, förutom Anders Borg?

Hela Trollhättan försvinner om det så kallade taket i a-kassan höjs enbart det tre första månaderna av arbetslöshet, skriver Per Gudmundson i en mycket egendomlig huvudledare i Svenska Dagbladet den 11 september. Trollhättan, som har funnits ända sedan 1413!

Sedan ändrar han sig.

”Det är inte Trollhättan specifikt som hotas.” Kanske försvinner istället ”alla 30 000 jobb hos företagen i Sörmland”. Man läser vidare och undrar om karl´n blivit tokig. Men icke. Det handlar om finansdepartementets beräkningar som påstås innebära att just 30 000 jobb skulle försvinna som en följd av höjt tak för a-kasseersättningen.

Och då undrar man vilka galningar som numera befolkar finansdepartementet, förutom Anders Borg?

Ingen normalt funtad människa kan väl få för sig att jobb försvinner på grund av att a-kassan förbättras? Möjligen, möjligen kan någon extra fantasifull ekonom få för sig att ett antal arbetslösa, som får bättre a-kasseersättning i tre månader, struntar i att söka jobb. Men det betyder ju inte att antalet lediga jobb blir färre.

Sunda förnuftet säger däremot att en bättre a-kasseersättning innebär att ett antal arbetslösa får mera pengar i näven, kan köpa mer och därmed ökar efterfrågan på varor och tjänster i samhället. Det betyder fler jobb, inte färre.

Det var också den mycket revolutionerande insikt som en gång John Maynard Keynes drabbades av, vilket gjorde honom till världens mest berömda ekonom i alla tider. Kraven på ett sådant epitet är, som synes, inte så höga. Nu ska väl tilläggas att Keynes också kom på en del andra saker.

Ernst Wigforss, socialdemokratins legendariske finansminister, som ledde Sverige ut ur depressionen på 30-talet, genom andra världskriget och in i 50-talet, betraktade detta enkla fenomen som ett självklart faktum, nämligen att ökad efterfrågan skapade fler jobb.

”Det sista vi behöver är att släcka ner Trollhättan”, avslutar Per Gudmundson sin ledare. Absolut! Och det första vi behöver är kanhända att släcka ner Per Gudmundson, om det är värt besväret.

Bror Perjus

Den sänkta tröskeln tillbaka till arbetsmarknaden är en nybyggd stengärdsgård att kravla sig över med utslitna knän och förlamade ben.

En man i 60-årsåldern, bekant till mej som bor på Öland, har arbetat hårt i hela sitt liv. Han byggde stengärdsgårdar. Mycket fina gärdsgårdar. Ett nästan obegripligt arbete.

Vid flera tillfällen har jag stått och beundrat dessa gärdsgårdar och funderat på hur han gått till väga. Hur han letat stenar som passar ihop. Stora stenar och små stenar. Ojämna på en sida och jämna på en annan. Utbuktning på den ena stenen går in i inbuktning på den andra stenen. Trekantiga stenar är placerade intill varandra och bildar en fyrkant. Mindre stenar fyller tomrum mellan större stenar. Sten passar intill sten. Och hela gärdsgården ligger där jämn och stadig i hundratals meter och antagligen i hundratals år.

Det är ett oerhört tungt arbete. Stenar på 50 kilo och mera lyfts, passas in, byts ut, flyttas till ett annat ställe där de passar bättre. Mycket av arbetet utförs knästående. Annars skulle ryggen ha tagit slut mycket tidigare.

Förr trodde jag inte att sådana arbeten utfördes nuförtiden. Jag trodde att alla stengärdsgårdar på Öland byggdes senast på 1800-talet. Men icke! Flera av dessa gärdsgårdar har byggts i vår tid.

Nu är hans knän är utslitna och hans ben är förlamade. Han sitter i rullstol. Han är ensamstående. Klarar inte den dagliga skötseln av sig själv. Han har hemhjälp. Men det kommer ständigt olika och nya personer hem till honom för att hjälpa denna ensamstående, forna kraftkarl med det mest intima. Det står han inte ut med.

Men han är inte sjuk, enligt den medicinska logik som Försäkringskassan försetts med. Därmed får han ingen sjukersättning. Förlamade ben är ingen sjukdom. Han har en 25-procentig arbetsförmåga, med förlamade ben, sittande i rullstol i sitt hem, med full hemhjälp och anses därför behöva hjälp med att ta sig över en tröskel in på arbetsmarknaden.

Men han söker inget arbete. Få arbetsgivare anställer rullstolsburna byggare av stengärdsgårdar. Alltså får han heller ingen a-kassa. Så allvist är det ordnat av den märkliga regering som vårt land försetts med. Ska han efter ett långt och omänskligt hårt arbetsliv gå till Socialkontoret och be om pengar för sitt uppehälle? Då tvingas han säkert att sälja det lilla hus han byggt med egna händer i den trakt där hans närmaste bor, i den miljö där han är uppväxt och alltid bott och där hans käraste minnen finns.

Det är förstås vanvett! Så får människor inte behandlas! Vi måste släppa loss vårt raseri!

Denna märkliga regering motiverar sakernas tillstånd med att de vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. De vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden för en rullstolsburen byggare av stengärdsgårdar, för en man som byggt trösklar av tunga stenar mellan gårdar och fält, med sina egna händer, knästående, år efter år, meter efter meter i hundratal.

Han älskade sitt arbete med stengärdsgårdarna. Han förevisade dem stolt. Människor som såg resultatet av hans arbete trodde knappt det var sant. Inga trösklar i världen skulle ha förhindrat honom från att bygga gärdsgårdar, om han bara kunnat resa sig från sin rullstol och åter ställa sig på knä för att foga sten till sten. Han behövde ingen hjälp med att sänka någon tröskel.

Ansvarig statsminister är Fredrik Reinfeldt, en aningslös, medelålders, renrakad, kostymklädd man från stockholmsförorten Täby, med ögon som en cockerspaniel och huvudet på sned, förklarande tillvarons mysterier för oss alla, men med en ytterligt begränsad arbetsförmåga – i vart fall när det gäller att bedöma behovet av sänkta trösklar.

Ansvarig socialförsäkringsminister är Ulf Kristersson, hurtigt vältalig och en blick som föreställer medkänsla med alla, som i enlighet med hans filosofi inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden trots de ”sänkta trösklarna”. Arbetsförmåga? Kanske 165 procent! Kanske 65! Vem vet?

Ingen mäter Fredriks och Ulfs arbetsförmåga! Hur många stengärdsgårdar skulle de orka med att bygga, sittande i rullstol med förlamade ben?

Bror Perjus, författare