Nu tar facket greppet om partiet!

När nu Metalls ordförande Stefan Löfven väljs till partiordförande, så tar fackföreningsrörelsen ett rejält och stadigt grepp om det socialdemokratiska partiet. LOs ordförande Wanja Lundby Wedin har hållit i överläggningarna i partiets högsta ledning, VU, under krisens peripeti. Sven-Erik Österberg, också från de fackliga leden, förefaller bli ny gruppledare i riksdagen.

Fackföreningsrörelsen utgör det fundament som Socialdemokratiska partiet är uppbyggt på. Det är också fackföreningsrörelsen som utgör styrkebältet i partiet och via de enskilda fackförbunden, lokalavdelningarna och klubbarna ger partiet sin unika ställning och förankring i arbetslivet. Det som sker nu visar tydligt hur fullkomligt fel alla har som talat om att fackligt/politisk samverkan är överspelat och omodernt i ett nytt Sverige präglat av individualism och så kallade medelklassvärderingar.

Medelklass är ett intetsägande och obegripligt begrepp. Arbetarklass är mycket bättre och tydligare. Egentligen är lönearbetare det allra bästa begreppet därför att det definierar alla som lever i huvudsak av sin lön, det vill säga flertalet både arbetare och tjänstemän. 

Tjänstemän är också ett dåligt begrepp, myntat som det är av överheten i det gamla fördemokratiska industrisamhället, som någon som ”tjänade” överklassen, faktiskt en aning förnedrande som begrepp. Numera har begreppet tjänsteman fått en helt annan innebörd också det tack vare fackföreningsrörelsens framväst.

I Sverige är tjänstemännen unikt väl fackligt organiserade inom TCO och även inom SACO. Inget annat land i världen har så väl fackligt organiserade tjänstemän som just Sverige, vilket i hög grad bidragit till den så starka och framgångsrika Svenska Modellen. Därmed har också tjänstemännen som individer, grupp och kollektiv skaffat sig en stark och självständig position i arbetslivet och i samhället.

I realiteten ligger också åtminstone TCO mycket nära det socialdemokratiska partiet. Tidigare TCO-ordföranden Lennart Bodström (för övrigt far till Thomas Bodström som också varit flitigt nämnd som en tänkbar partiordförande) var en period utrikesminister, den högsta politiska post som någon facklig ledare haft före Stefan Löfven. Den förre TCO-ordföranden Sture Nordh, var en tid socialdemokratisk statssekreterare. Nuvarande TCO-ordföranden Eva Nordmark har varit socialdemokratisk riksdagsledamot. Sacos förre ordförande Anna Ekström har arbetat som planeringschef och statssekreterare för socialdemokratiska regeringar.

När den fackliga rörelsen nu tar greppet om partiet via Stefan Löfven så är det förstås bra för alla lönearbetare, såväl arbetare som tjänstemän och akademiker.

I begreppet lönearbetare omfattas praktiskt taget hela folket, alla väljare. Den viktigaste gruppen därutöver är småföretagarna. En mycket mäktig grupp som heller inte omfattas är kapitalägarna. Men det behöver inte förhindra dem från att vara goda socialdemokrater. Tvärt om finns det många kapitalägare som inser värdet av att det i samhället finns en stark motkraft mot den makt som kapitalet representerar. En av LOs första ledare, Fredrik Sterky, var exempelvis en rik man som själv finansierade en stor del av sitt arbete för den fackliga rörelsen. Han var också mycket politiskt aktiv inom socialdemokratin men föredrog att vara ledare för LO eftersom han ansåg facklig organisering och socialistisk skolning var viktigare än parlamentariskt arbete, vilket det kanhända också var på den tiden!

Det är för övrigt ytterligt intressant att en global storkapitalist som Georg Soros i sin bok ”Den globala kapitalismens kris” (Norstedts) ställer frågan; ”Var finns det globala samhället som är jämbördigt med den globala ekonomin”. Soros efterlyser alltså en stark socialdemokrati på global nivå. Och kanske är det den största socialdemokratiska utmaningen idag; det nya stora projekt för socialdemokratin som så många efterlyser. Lite tankeväckande är det att detta nya stora projekt för arbetarrörelsen formuleras av en av världens främsta valutaspekulanter!

Även betraktat ur det perspektivet är Stefan Löfven ett utmärkt val av partiledare. Han kommer från det fackförbund som organiserar arbetarna inom det vi fortfarande kallar för exportindustrin, vilket egentligen borde kallas för den globaliserade sektorn. Han har själv arbetat vid Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, ett företag inom det militärindustriella komplexet som är den allra mest globaliserade företagssektorn av alla och dessutom ytterligt politiskt kontroversiellt och känsligt. Trots det är han mycket väl insatt i den svåra debatten om vapenindustrins moraliska dilemma. Han har dessutom varit internationell sekreterare för metallarbetarna.

Med andra ord; han är utomordentligt väl lämpad att leda den svenska arbetarrörelsens modernisering i en ny tid präglad av globalisering, växande ekonomiska klyftor, kris och hot om massarbetslöshet, då facklig/politisk samverkan är mera nödvändigt än någonsin tidigare i historien. I kris är det den fackliga rörelsen som står för stabilitet och realism, men också för förnyelse och utveckling. 

 Bror Perjus

Har varit reporter vid Norrländska Socialdemokraten, andre redaktör för Byggnadsarbetaren chefredaktör för Mål & Medel, samt ordförande för Socialdemokraterna på Lidingö. Numera fri skribent och författare, bl a till boken ”Ett annat ord för mord – Om Coca Cola, demokrati och global ekonomi (Premiss förlag)”

Så väljer vi en ny partiordförande!

Dags alltså att välja ny partiledare för socialdemokratin igen. Det är många nu som ropar på större öppenhet och flera kandidater som i ädel tävlan inför öppen ridå ska vädja via massmedia om väljarnas gunst.

Jag har inget emot en öppen debatt och flera kandidater i ett partiledarval. Men lite opportunistiskt känns det med alla dessa hänvisningar till andra partier, vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna.

Det handlar fortfarande om det socialdemokratiska partiet med starka traditioner och – förhoppningsvis – fortfarande en stark självkänsla och förmåga att utforma sin egen väg och sin egen förnyelse, utan att därför förkasta nya idéer och intryck från en föränderlig omvärld.

Det är partiets medlemmar som ska välja sin ordförande.

Inte massmedia!

Inte väljarna!

Inte proffstyckande statsvetare!

Inte manipulerande PR-konsulter!

Diskutera gärna öppet flera kandidater. Det är bra om flera ställer upp offentligt och säger sig villiga att ta posten. Men det viktiga är ingående samtal på alla nivåer, en genuin diskussion med öppna sinnen inom partiets grundorganisationer, arbetarekommuner, partidistrikt och sidoorganisationer.

Det är bråttom, men inte så bråttom att medlemsdemokratin får sättas åt sidan. För vad ska vi då med en partiorganisation till, om det historiskt kanske viktigaste beslutet i modern tid ska fattas utan att medlemmarna får vara med och bestämma? Varför ska man då vara medlem? Varför ska man i så fall engagera sig och arbeta ideellt och frivilligt för partiet?

Låt nu Wanja Lundby Wedin sköta ordförandeskapet i VU och Partistyrelse under några månader. När det stormar i partiet är fackföreningsrörelsen ett stabilt ankare. Därför är det ett starkt symbolvärde om LO leds av samma person under en tid. Vi behöver stärka den fackligt politiska samverkan – inte försvaga den när den behövs som bäst. Carin Jämtin ska leder partiets interna arbete under samma tid.  

Tillsätt en ny valberedning. Det är knappast rimligt att ha samma valberedning. Däremot behöver inte alla enskilda personer som satt i den förra valberedningen uteslutas. Utlys en diskussion genast i partiets samtliga grundorganisationer.

Vaska fram partiledarkandidater. Låt dom träda fram. Ordna gärna debatter mellan dem. Men en stark och mogen valberedning ska klart och tydligt förorda ett förslag till partiordförande till en ny extrakongress, exempelvis i september i år, som då får två hela år på sig att etablera sig.

Och det ska vara en partiordförande! Inte två. Den som företräder socialdemokratin ska vara oppositionens statsministerkandidat. Det duger inte med två statsministerkandidater!

Det får inte bli en strid om partiledarposten ända fram till extrakongressen. De partiledarkandidater som träder fram måste vara så mogna och ansvarstagande att de inser när de ska dra sig tillbaka och verka för partiets sammanhållning och slagkraft inför valet 2014.

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik, så känner jag alltid ett starkt behov av att försvara den utsatte. Dessutom upplevde jag Håkan Juholt som en mycket inkännande, inspirerande och engagerad politiker med stor förmåga att också entusiasmera människor omkring sig och hela det socialdemokratiska partiet. Jag var med och valde honom som partiledare vid extrakongressen. Och då står man upp för sitt beslut.

Han var i sin tur fullkomligt kompromisslös i sin uppställning för utsatta, för sjukförsäkrade och arbetslösa som förlorat sin ersättning på grund av högerregeringens drakoniska bestämmelser. Han inledde med ett oerhört starkt tal vid partikongressen, där jag särskilt berördes av att han tog upp den ökande barnfattigdomen som är en skam för vårt land.

Ett annat tema som berörde mej starkt var hans breda kulturella engagemang och inlevelse. Just detta, tror jag, skakade om socialdemokratins politiska motståndare. De såg framför sig en socialdemokratisk partiledare som var på väg att få med sig betydande delar av landets författare, skådespelare, musiker och konstnärer – vilket är mycket värdefullt för ett parti. Men det är också bra för kulturen med en politisk ledare som inser kulturens oerhört stora värde för människor och för samhället.

Håkan Juholt retoriska förmåga, förmågan att tala på ett sätt som gick rakt in i åhörarnas hjärtan var inspirerande. Han satte fart på tankar och idéer hos den som lyssnade på honom. Därtill kom en debattförmåga som, sammantaget, gjorde honom till den ojämförligt starkaste partiledaren i vårt land.

Därför försvarade jag honom som partiledare in i det sista.

Alla de här egenskaperna har Håkan Juholt givetvis kvar fortfarande. Det visade han också vid sitt avskedstal i Oskarshamn. Därför får vi hoppas att partiet även i fortsättningen ser till att använda hans tjänster på ett bra sätt.

Det var ingen tvekan om att han hade blivit en lysande partiledare för socialdemokratin, om det inte varit för hans olyckliga tendens att då och då slinta i argumentationen. Han var lite som en schackspelare som gjorde två drag, men inte  riktigt tänkt igenom det tredje draget. Och ibland tänkte han bara ett drag framåt.

Anledningen till att processen med hans avgång blev så långt utdragen är djupt mänsklig. Det socialdemokratiska partiets människosyn kräver att dess ledning hanterar utsatta människor med största hänsyn. Och det gäller också en partiledare.

Och det gjorde ledamöterna i Verkställande Utskott och partiledning med stort tålamod och ömsinthet. Själv visade Håkan Juholt en närmast osannolik styrka och kampanda som orkade hålla ut så länge under sådant hårt tryck.  

Nu gäller det för partiet att samla sig kring en ny partiordförande så snart som möjligt. Men det krävs också ingående diskussioner på alla nivåer om den framtida politiken. Det finns flera avgörande principfrågor som är oklara inför framtiden.

Bror Perjus

Ingen kräver Reinfeldts avgång - trots felaktiga uppgifter om landets ekonomi

Fredrik Reinfeldt som är statsminister och Sveriges regeringschef har lämnat felaktiga, eller om man så vill lögnaktiga uppgifter om landets ekonomiska läge. Han påstår att landets offentliga finanser gått med överskott de senaste två åren. Svenska Dagbladet avslöjar att de offentliga finanserna istället gick underskott 2010, med 1 miljard eller om man rensar från så kallade engångseffekter så blir underskottet 25 miljarder. Reinfeldt påstod också att Sverige var ensamt i Europa om att ha överskott i de offentliga finanserna. Det är också fel. Estland, Norge och Schweiz hade överskott, inte bara 2011 utan också 2010.

Det är mycket allvarligt att regeringschefen lämnar felaktiga uppgifter om landets ekonomi. Särskilt eftersom regeringschefen har tillgång till ett stort antal rådgivare och experter omkring sig. Men ingen tycks kräva Reinfeldts avgång för den sakens skull! Politiker har faktiskt rätt att ha fel ibland. De är bara människor och det är faktiskt bra att politiker är mänskliga dessutom. Dessutom är det storslaget att erkänna fel, ta emot kritik och lova bättring. Det är Fredrik Reinfeldt sämre på.

Juholt sopade golvet med borgerlighetens ledare

Håkan Juholt gjorde återigen en lysande insats i riksdagens partiledardebatt. Han sopade golvet med de borgerliga partiernas företrädare. I sitt kraftfulla inlägg avslöjade han hur högerregeringen håller på att sälja ut Sverige. Vårdcentraler som etablerats och byggs upp för skattemedel, köps in av en privatperson för 700 000 kronor och säljs omedelbart för 20 miljoner kronor. Etableringsrätt för privatskolor säljs ut på aktionsporten Blocket.

Den ena skandalen i privatiserad äldreomsorg efter den andra avslöjas. Skolorna drabbas av betygsinflation och minskad lärartäthet. Och ändå hotar regeringen med att tvinga motvilliga kommuner att i snabbare takt sälja ut gemensam, skattefinansierad  verksamhet.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt var i stort sett svarslös. Det enda han hade att komma med var att fortfarande är flertalet skolor, sjukhus och vårdinrättningar gemensamt ägda.

I ett replikskifte med centerpartiets Annie Löf avslöjade Håkan Juholt obarmhärtigt svagheterna i högerregeringens arbetsmarknadspolitik. Centerledarens enda insats var att försvara den sänkta restaurangmomsen, eller som Juholt formulerade det, att göra hamburgarna fem kronor billigare. Mer tydligt än så kan högerregeringens tomhänthet inte beskrivas.

Mot det ställer socialdemokratin resurser ett brett reformprogram för bättre skolor, med ökad lärartäthet och högre utbildning för att göra ungdomar anställningsbara i branscher där de kan tjäna tillräckligt för att försörja sig. Juholt betonade också hur viktigt det är med forskning, utbyggnad av infrastrukturen, tunnelbanan i Stocholms-regionen, järnvägar och vägar och en klimatsmart ombyggnad av hyresbostäderna i de så kallade miljonprogrammet, för att skapa arbeten åt alla och bygga Sverige starkt inför framtiden.

Jobbskatteavdraget har, enligt högerregeringen, varit deras främsta reform mot arbetslösheten. Nu när arbetslösheten ökar på allvar, så har man plötsligt inte råd med jobbskatteavdrag, noterade Juholt. Hur hänger det ihop?

I en dialog med nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt analyserade han situationen på arbetsmarknaden där framförallt unga människor, men också äldre, nu tvingas allt mer till tillfälliga anställningar i långlönebranscher. Det ena korttidsvikariatet staplas på det andra. Deltidsanställningar blir allt vanligare. Ibland innebär det uppsplittrad arbetstid, d v s att man får gå och arbeta först en stund tidig morgon, sedan gå hem och ta en lång paus och så arbeta några timmar sen eftermiddag. Allt fler unga människor rings in för att arbeta endast några timmar samma dag.

Det här är en återgång till forna tiders daglönearbete som präglade arbetsmarknaden tidigt 1900-tal, innan vi hade en stark facklig och politisk arbetarrörelse som kunde ställa krav på anständiga anställningsvillkor. Efter fem års högerregering är vi tillbaka i en sådan situation. Det är i många fall t o m värre nu med korta timanställningar och mycket oregelbundna arbetstider.  

Håkan Juholt och Jonas Sjöstedt var eniga om att kräva ett socialt protokoll, d v s regler inom EU som förhindrar den här katastrofala utvecklingen som präglar hela den europeiska arbetsmarknaden.

Bror Perjus

Svenska Dagbladets politiska redaktör ger order om fortsatt hysterisk förföljelse av socialdemokratin!

Den så kallade nyhetsförmedlingen kring socialdemokratins budgetprocess är fullkomligt obegriplig.

Svenska Dagbladets reporter Karin Thurfjell skriver idag exempelvis följande:

"I går tog Tommy Waidelich på sig skulden när han sa till TT att det var hans, inte Juholts, initiativ att ta 2 miljarder från a-kassan för att få ihop pengar till andra satsningar."

Därefter följer omedelbart ett direkt citat från Tommy Waidelich där han själv säger: "Det var jag som sökte stöd från Håkan för att lägga in 2 miljarder till a-kassan och andra miljarder till olika utgiftsområden".

Nå, Karin Thurfjell! Tog Waidelich bort 2 miljarder eller lade han in 2 miljarder för a-kassan?

Allt detta är bara trams!

Det är hysterisk förföljelse av socialdemokratin och ett löjeväckande rotande i partiets inre diskussioner om olika utgiftsposter.

På ledarsidan ger tidningens politiske chefredaktör P J Anders Linder order om att förföljelsen av Håkan Juholt ska fortsätta på nyhetsplats.

"Ingen fyndig formulering från den slagfärdige Juholt och knappast ens något initiativ i sak lär räcka för att avleda intresset", skriver han. Det kan läsas som en direkt order till de så kallade opartiska politiska reportrarna.

I högerns Sverige ska oppositionen nagelfaras in i minsta skrymsle, medan regeringen kan visa upp vilka brister och motstridiga budskap som helst, trots att det faktiskt är regeringens beslut som är avgörande varje dag för landets medborgare.

Bror Perjus

Regeringens splittring allvarligare än oppositionens fria debatt

Dagens Industri har lagt ned oerhörda resurser på att kartlägga hanteringen av
den socialdemokratiska budgetprocessen. Trots det har tidningen två helt olika uppgifter om ett avgörande skede. En version i DI är att a-kassesatsningen på 2 miljarder fanns med i den första utsändningen till riksdagens samtliga s-ledamöter. En annan version är att den inte fanns med. Nu tycker ex vis Wanja Lundby-Wedin att den här saken bör klargöras. Konstigare är det inte!

Intressant vore om även regeringens budgetprocedur kartlades lika ingående. Det är ändå den som blir landets budget för ett år framåt. Kanske borde också lika stor energi ägnas åt att beskriva alla de formidabla motsättningar som finns inom regeringen. Det är trots allt allvarligare med en splittrad regering än en opposition som lite fritt diskuterar olika alternativa handlingsmöjligheter. 

Bror Perjus

En konstruktiv oppositionspolitik blockeras!

"Jag delar inte uppfattningen att partiets problem är orsakade av medias drev eller av någon illvillig konspiration." Det skriver nu Ylva Johansson i ett nytt blogginlägg. Jag delar inte hennes uppfattning när det gäller mediadrevet. Det är i allt väsentligt ett mediadrev. Partiet är i förtvivlat behov av en kraftfull mediasatsning. Någon konspiration tror jag däremot inte på. Men varje gång som en ledande partiföreträdare går ut och ifrågasätter partiordföranden så dras mediadrevet igång igen. Detta skadar partiet allt mer och blockerar en konstruktiv oppositionspolitik. Visst, debatten är fri. Men konsekvenserna kan inte bortförklaras.

Bror Perjus

Håkan Juholt fullt i klass med Tage Erlander och Olof Palme

Självklart får Anders Johansson, Tomas Östros, Ylva Johansson med flera ha vilka åsikter som helst om Socialdemokratiska Arbetarepartiets ordförande Håkan Juholt.

Yttrandefriheten är helig och debatten är fri.

Men en sak är klar!

Så länge ledande socialdemokrater på det här sättet hoppar upp och ifrågasätter partiets ordförande så kommer förtroendet för honom inte att kunna repareras. Och så länge hans förtroende undergrävs så kommer partiets opinionssiffror heller inte att gå att reparera. Det är kritikerna av partiets ordförande som underminerar partiets ställning bland väljarna.

På TTs direkta fråga till Ylva Johansson om hon har förtroende för Håkan Juholt så svarar hon ett entydigt och tveklöst Ja! Därmed har hon underkänt sitt eget bloggutspel. Hon borde ha insett att hennes sätt att formulera sig i sin blogg omedelbart åter skulle utlösa mediadrevet mot partiets ordförande. Det var det sista som partiet behövde!

Hon skriver att alla partiordföranden har utsatts för mediadrev. Det stämmer. Men det mediadrev som riktas mot Håkan Juholt har nått en helt ny nivå, utan tidigare jämförelse. Aldrig tidigare har ett mediadrev varit så massivt, långvarigt och konsekvent och därtill sakligt helt ogrundat.

Mediadrevets stora utlösande faktor var Aftonbladets så kallade avslöjande av bostadsersättningen vilket är en mediabluff från början till slut. Håkan Juholt har en ersättning för dubbelt boende, precis som ett närmast oräkneligt antal andra riksdagsledamöter har och haft i årtionden, som inte är bosatta i Stockholm. Utan en sådan ersättning skulle riksdagen bestå av ledamöter enbart från Stockholm och dess närmaste omgivningar.

Håkan Juholt redovisade till riksdagens kansli hyresavin med sitt och sin sambos namn på, liksom den totala hyreskostnaden som var lägre än vad riksdagen betalat när han bodde ensam i en övernattningslägenhet. Visst kunde han ha avstått från att ta ut hela hyreskostnaden, med hänsyn tagen till hans lön. Men i så fall är det politikerlönerna i allmänhet som är allt för höga vilket är en helt annan debatt som inte bara handlar om Håkan Juholt. Aftonbladets så kallade avslöjande var en monumental struntsak. Uppföljningen antog helt bisarra proportioner!

Håkan Juholt har därtill ändrat sin uppfattning i några enskilda politiska sakfrågor, precis som alla andra politiska ledare, kanske något snabbare, mera konsekvent och öppet än andra. I övrigt har mediadrevet kryddats med en serie obevisade påståenden från ett antal anonyma källor.

Allt detta är inga rimliga motiv för den besinningslösa jakten på honom som partiordförande. De journalister som deltagit torde nog också i sitt innersta begrunda vad de medverkat till och förhoppningsvis kommer de att låta eftertanken påverka deras framtida journalistik.

Väldigt ofta efterlyses det i media och bland allmänheten en politiker som kan uppvisa självkritik och ödmjukhet. Från tid till annan gisslas politiker som ständigt försöker framstå som ofelbara. Då sägs det att man skulle ha större förtroende för den som också kan erkänna fel och brister öppet. Det har Håkan Juholt gjort som ingen annan politiker. Han har gjort det på ett sätt som skapar stark sympati för honom som person och som politiker, åtminstone för den som lyssnat till honom direkt och inte fått budskapet filtrerat genom medier och så kallade politiska analytiker och pr-nissar.

Håkan Juholt kommer att bli folkkär om bara personförföljelsen mot honom dämpas något.

Det var han som på allvar riktade uppmärksamheten mot den ökande barnfattigdomen i vårt land. Det är den allra värsta effekten av den nedmontering av våra välfärdssystem som den här regeringen genomfört. En allt för låg sjuk- och a-kasseersättning, eller ingen ersättning alls, till utsatta föräldrar slår som hårdast mot barn och ungdomar som är vår framtid.

Håkan Juholt har kraftfullt avslöjat de avgörande nackdelarna med privatiseringarna av skolor, sjukvård, äldreomsorg, läkemedelsförsäljning, järnvägstrafik, och energiförsörjning. Man kan med fog fråga sig vad hans kritiker inom partiet uträttat när det gäller att föra fram oppositionens politik och avslöja bristerna i regeringens hantering av område efter område?

Håkan Juholt är den bästa partiordförande som partiet kunnat rekrytera bland alla rimliga kandidater. Han är en politiskt utomordentligt farlig motståndare till borgerligheten. Med sitt starka engagemang för de mest utsatta, sin självkänsla och sin förmåga att tala medryckande, skapade han stark entusiasm bland oss kongressombud som valde honom till partiordförande i mars förra året. I den hittills enda partiledardebatten i riksdagen mellan honom och Fredrik Reinfeldt så sopade han golvet med sittande statsminister.

Håkan Juholt är en partiordförande, talare och debattör fullt i klass med Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.

Med honom i ledningen ska vi vinna valet 2014!

Bror Perjus

PS. Illvilliga röster och pennor kommer säkert att beskriva det här blogg-inlägget som en nordkoreansk hyllning till ledaren. Men det ger jag fullkomligt sjutton i! Jag kände att det måste skrivas och sägas. Och i Nordkorea blir kritikerna inspärrande. Så inte här. DS