onsdag 29 januari 2014

Vad är egentligen problemet med Bill Gates?

En mycket begåvad, blygsam, generös och charmerande person. Han får stormande applåder av studiopubliken i Skavlans talkshow i Sveriges Television. Bill Gates är en av världens allra rikaste personer. Och han har faktiskt bestämt sig för att ge bort det mesta av sin förmögenhet till välgörenhet!

Han är väl fin!?

Och inte nog med det. Han har dessutom fått ytterligare 122 dollarmiljardärer att lova att ge bort ”åtminstone hälften av sin förmögenhet till välgörenhet under sin livstid, eller åtminstone efter sin död”.

Giving Pledge, kallas det, Löfte att Ge. 

Själv har Bill redan skänkt bort 100 miljarder dollar. Och han har fortfarande kvar 75 mdr dollar. (Forbes o Dagens Industri 20140124). Han skänker årligen bort 4 mdr dollar. Med den takten är pengarna slut om ca 20 år, då han är nära 80. Förutsatt att hans förmögenhet inte fortsätter växa. Men det är förmodligen är uteslutet!

Han äger ändå Microsoft, ett av världens mest lönsamma företag som, såvitt jag kan förstå, fortsätter fylla på hans kassa. Och ju mer hans förmögenhet växer, ju mer kan han förstås skänka bort.

Gates årliga bistånd, 4 mdr dollar, blir omräknat i svenska kronor ca 25 miljarder. Det kan jämföras med Sverige, som ger nästan mest i bistånd av alla länder räknat per medborgare, ger årligen 40 miljarder kronor. Kanske upplevs det som orättvist att jämföra en enskild person, Bill Gates med en hel nation, Sverige. Men tänk på att Gates samlar ihop sin gigantiska förmögenhet med hjälp av en av världens mest lönsamma koncerner, vars datorprogram finns i praktiskt taget alla datorer över hela världen. Så det är många som bidragit genom att konstruera, producera och köpa hans program. 

Så frågan är; åt vilket håll är det orättvist?!
Och vad är orättvist?

Men vad är då problemet med Bill Gates och hans 122 dollarmiljardärskompisar. De lovar ju skänka bort sina pengar, åtminstone sedan de avlidit?

Ja, ett av problemen är uppenbarligen Bill Gates oerhörda charm och popularitet! Den riskerar spilla över på alla andra miljardärer och mångmiljonärer, de som inte vill skänka bort sina pengar. Det finns totalt 1 426 dollarmiljardärer i världen. Fjorton kommer från Sverige, sådana som Hans Rausing, Antonia Ax:son Johnson och Stefan Persson. Och tyvärr är inte alla beredda att skänka bort sina pengar. De flesta är istället maniskt inriktade på att samla på sig ännu större rikedomar, genom höga priser, låga löner och låga eller inga skatter alls.

Miljoner människor ser den trevlige Bill Gates småprata med Fredrik Skavlan om sitt flygplan som han lyckligtvis hade tillgång till för att hinna fram till programmet, vilket Skavlan var underdånigt tacksam för.
Många tycker kanske att det är utomordentligt bra med dessa enorma ekonomiska klyftor som skiljer den fattiga hemlösa gatusittaren från jetplanåkande Gates, eftersom Gates ändå skapat så många jobb och stora värden och sedan skänker bort sina pengar till de fattiga.

Är inte risken stor att Bill Gates bidrar till en ökad tolerans även för de som låter sina gigantiska förmögenheter gå vidare i arv till sina barn och barnbarn som lever i en brutal lyx och i ett gigantiskt överflöd, brakande runt via jetplan, helikoptrar och lyxbåtar, till sina fester i lyxvillor på alla möjliga håll i Västindien, på Bali o s v. Även om allt sådant är Bill Gates helt främmande. Han sitter i ett hörn på festerna och pratar.

- De som tycker om att prata om tuberkulos och malaria tycker att jag är en funny guy, säger han småleende..

Han berömmer det statliga biståndet från Sverige, Norge och Danmark, mest i hela världen per capita räknat. Men han aktar sig för att berömma det högskattesamhälle som är förutsättningen för det jämförelsevis generösa statliga biståndet.

När avstod du senast från något du tyckte var allt för dyrt, frågar Skavlan finurligt.
-         Jag har inga dyra vanor, svarar Bill, med ett brett vänligt leende och publiken skrattar införstående.

(Ha, ha, ha – vad skulle va för dyrt för honom?)

-         Flygplanet var förstås dyrt, men utan det hade jag inte kunnat komma hit, lägger Bill till och publiken råkar nästan i extas.

-         Snart finns det inga fattiga länder mer, förklarar Bill Gates.

Men han glömmer att de fattiga människorna finns kvar, även om länderna blir rikare. I Indien har antalet miljardärer tiodubblats under det senaste decenniet. Orsaken är skattelättnader för de rikaste. Men det är i Kina, där kommunismen gått ihop med kapitalismen i en mycket lönsam allians, som antalet miljardärer växer som allra snabbast. Och för varje ny miljardär så ökar landets genomsnittliga tillgångar.

Fattigdomen i världen påstås minska. Men fortfarande är 1,2 miljarder människor på jorden extremt fattiga. De kan inte äta sig mätta varje dag. Och ett eget privat flygplan är inte att tänka på. Men så kommer de heller aldrig till Skavlans talkshow.

Bror Perjus

söndag 26 januari 2014

Har någon tagit Peter Wolodarski i örat? Han skriver nu mot bättre vetande!

Ursäkta frånvaron under en tid. Jag har haft annat för mej! 

Men nu måste jag reagera. Peter Wolodarski, som blivit bättre sedan han blev chefredaktör, refererar idag till Bill Clintons finansminister Larry Summers, som vid Världsekonomiskt Forum i Davos återlanserat det begreppet ”sekulär stagnation” som forskare uppmärksammade redan på 1930-talet.
”Sekulär stagnation!!!” 

Oj, oj, oj så ekonomistiskt intellektuellt. Man borde bli imponerad av dessa superhjärnor. Grejen var då, menar Wolodarski, precis som nu: ”Det privata näringslivet lägger pengar på hög istället för att investera. Ekonomin befinner sig långt ifrån full sysselsättning. Inflationen vägrar att ta fart, trots nollränta.” 

Jag nickar instämmande! Men hoppar till och suckar sedan djupt inför fortsättningen. 

Woldarski skriver, vad som är exakt Summers framgår inte: 
”Så mycket som möjligt behöver därför göras för att uppmuntra företag att sätta pengar i arbete. Skatter och trösklar för att investera och anställa måste sänkas. Entreprenörskap uppmuntras.”

Alltså; det privata näringslivet ska ha ännu mera pengar att ”lägga på hög”, deras ”skatter”, de oöverstigliga ”trösklarna”, ska sänkas och de ska ”uppmuntras” med det ena och det andra… för att i nåder investera och skapa nya jobb?!

Men det var precis det vi lärde av Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal på 1930-talet, ja t o m av Wolodarskis partivän, FP-ledaren Bertil Ohlin: Det går inte att ösa ännu mera pengar över de stormrika som inte har någon som helst anledning att investera i ny produktion om ingen har råd att köpa de varor de producerar.

Själva problemet är de växande ekonomiska klyftorna, ojämlikheten. Och det vet Wolodarski, mönstereleven från Handelshögskolan. Därför blir jag så förvånad! Han skriver precis på tvärs mot sitt eget vetande. Har någon tagit honom i örat?

Han vet att ökade offentliga satsningar på infrastruktur som vägar och järnvägar, bostäder, skolor, äldreboenden och sjukhus, samt höjda barnbidrag och socialbidrag, höjda pensioner till fattigpensionärer och förbättrad a-kassa och sjukförsäkring är det effektivaste, oslagbara sättet att få fart på den efterfrågan, produktion och för att minska arbetslösheten.

Själv föreslår Larry Summers att John F Kennedy-flygplatsen skall rustas upp, så att han själv och andra superhjärnor kan åka mera bekvämt till flotta möten med sina intellektuella analyser.

Men jag kan tänka mej mycket, mycket, mycket mer angelägna investeringar i fattiga, urblåsta, nedkörda, sunkiga bostadsområden i detta partiella, eller ska vi säga ”sekulära”, u-land som kallas för USA.

Tyvärr har jag inte så stora möjligheter att påverka vare sig Obama-administrationen eller de båda enfaldiga rikemanspartier som befolkar den amerikanska Kongressen, för att inte tala om den hord av fullkomligt hänsynslösa riskkapitalister som har hela makten i det där landet.  

Kanske kan jag skriva ännu en motion om behovet av jämlikhet och demokrati i Sverige och globalt och lämna in den till min stackars socialdemokratiska arbetarekommun i Tyresö som brukar tycka att motionen är alldeles för krånglig för att besvara.

Bror Perjus

tisdag 14 januari 2014

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon

Läser alltid Johan Cronemans uppfriskande mediakrönikor på DN Kultur. Idag tar han itu med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som i söndagens Agenda invigde ”OS i hyckleri”, eftersom hon som en ”politisk markering” avstår från invigningen av OS i Sotji, Ryssland, som hon kallar för ”Putins propagandajippo”.

Croneman är kritisk. Regeringen har ingen linje i frågan, menar han. Det har han förstås rätt i. Den här regeringen har snart ingen linje alls i någon fråga. Och allt värre blir det nog. Under det nu påbörjade Supervalåret kommer förmodligen alla tåg att spåra ur. 

Kulturministerns markering var, enligt Croneman, bara en ”försiktig skrapning med foten, som gör sig fint i Agenda en söndagskväll”. Och ännu värre var det med OS i Kina. Där vågade regeringen inte ens ”skrapa med foten” på grund av landets ”stoora marknad”.

Nu förhåller det ju sig så att idrottarna, olympierna själva, är förbjudna att göra politiska markeringar under viktiga tävlingar. Det är förstås en allvarlig inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheter som även idrottare ska vara garanterade enligt en FN-deklaration.

Emma Green Tregaro, höjdhoppare, fick exempelvis redan vid VM i somras anmärkning för att hon målat naglarna regnbågsfärgade till stöd för de homosexuellas, d v s de mänskliga rättigheterna i Ryssland. I söndagens Agenda påstod emellertid, Stefan Lindeberg från Svenska Olympiska Kommittén, SOK, att olympierna har fullständiga mänskliga fri- och rättigheter. De får säga vad de vill, förtydligade han, bara de inte gör det på OS-arenan så att någon hör vad de säger eller ser vad de gör. 

Själva OS-arenan och tävlingarna ska hållas rena från politiska aktioner, betonade han, vilket kulturministern plötsligt höll med om, trots sin egen ”politiska markering” att ”skrapa med foten”. Men vad ansåg då Lindeberg om kulturministerns ”politiska markering”? Det fick han aldrig någon fråga om av programledaren Anders Holmberg, påpekar Croneman som därför menar att Agenda ska läggas ned och starta om med en ny redaktion och helt nya tankar.

Hade det inte varit bättre att fråga Lindeberg vad han anser om att Vladimir Putin gör hela OS-invigningen till sitt eget ”propagandajippo”, enligt Sveriges kulturminister. Är inte det en olämplig ”politisk markering”, i klass med att måla naglarna, så säg!

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon och samtidigt förbjuda alla andra att säga vad de tycker om detta?

”Finns det någon enda svensk politiker som inte mumlar i skägget, som driver en egen linje, är konsekvent, modig, tydlig och till och med lite aggressiv”, frågar till sist Croneman uppgivet. Han saknar uppenbarligen Olof Palme och möjligen också Håkan Juholt, åtminstone efterlyser han en fräck socialdemokrat…

Bror Perjus

lördag 4 januari 2014

Bra med blocköverskridande regering, men då måste Jan Björklund avgå

Högerregeringen, som kallar sig för Alliansen, krymper i opinionsmätningarna och blir dessutom allt mer politiskt isolerad. Den förlorade den prestigemässigt viktiga omröstningen i riksdagen om höjd brytpunkt i den statliga skatteskalan, vilket visade att den saknar förmåga att förankra sina förslag i riksdagen. Det var dessutom ett ytterligt provokativt och orättvist förslag som nog flertalet väljare reagerade emot.

  Regeringens skolpolitik håller på att haverera totalt. Skolresultaten rasar brant nedåt i den internationella Pisa-studien. Den ena så kallade friskolan efter den andra läggs ned och tas över av kommuner. Pseudoreformerna med lärarlegitimationer och karriärtjänster tycks aldrig bli genomförda och möter dessutom ett växande motstånd bland lärarna själva. Värdet av övrig skolpersonal nonchaleras totalt.

  Jobbpolitiken. Ingen tror längre på att skattesänkningar, försämrad sjukförsäkring, samt sänkt a-kassa med höjda avgifter skapar flera jobb – en redan från början befängd tanke, som nu inte ens regeringen själv tror på.

  Sjukvården. En rekordstor andel av landets läkare och övrig sjukvårdspersonal protesterar mot kontraproduktiva styrsystem inom sjukvården, som innebär att människor med olika sjukdomar skickas runt mellan läkare utan att få adekvat behandling och vård.

  Bostadsbubblan. Till detta kommer nu bostadsbristen, de skenande bostadskostnaderna och det växande privata skuldberget som till och med riksbankschefen Stefan Ingves länge varnat för. Nu går han så långt så att han föreslår en partipolitiskt blocköverskridande kommission för att rädda situationen. Det är en historisk händelse att sittande riksbankschef så öppet och så oförbehållsamt underkänner regeringens förmåga och möjligheter att komma med lösningar på ett helt avgörande samhällsproblem.

  Avvisar all kritik. Men högerregeringen avvisar all kritik, alla invändningar och alla förslag med en närmast desperat intensitet. Den kan helt enkelt inte räcka ut ens ett lillfinger över blockgränsen, eftersom att det skulle betyda att den så kallade Alliansen upplöses. Det betyder med oundviklighet att regeringen blir allt mer isolerad.

  Klassisk öppenhet. Den nya socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfven har däremot förklarat sig beredd att bilda en blocköverskridande regering. Det visar på socialdemokratins klassiska öppenhet för allas intressen, åsikter och förslag. Efter demokratins genombrott under 1920-talet fram till vår tid har socialdemokratin regerat landet, med smärre avbrott för borgerliga regeringar. När så har varit nödvändigt har socialdemokratin bildat samlingsregering med alla demokratiska partier, eller blocköverskridande koalitioner med något annat parti, eller formulerat skickliga kompromisser som fått majoritetsstöd i riksdagen. Mycket talar för att en blocköverskridande koalitionsregering under ledning av Stefan Löfven vore bra också efter valet 2014. 

  Avvisas föraktfullt. Problemet är att alla de borgerliga partierna närmast föraktfullt avvisar den tanken.
”Pinsamt” påstod FP-ledaren Jan Björklund. Centerns Annie Löf begrep ingenting. Hon abdikerade tillfälligt som partiledare och förklarade sig antastad som kvinna. M-ledaren Fredrik Reinfeldt meddelade att han, i egenskap av stridshingst, skulle galoppera hem en promenadseger i valet. Och ingen vet vart KD-ledaren Göran Hägglund tagit vägen.

  Björklund måste gå. Närmast till för en koalition ligger nog ändå, trots allt, Folkpartiet. Men det förutsätter att Jan Björklund lämnar plats för någon av partiets ledande kvinnliga politiker som partiledare. Varför inte EU-parlamentarikern, prästen och författaren Cecilia Wikström som, med sina kristna och humanistiska värderingar, kunde återföra Folkpartiet till en mera socialliberal kurs. I dagsläget förefaller det emellertid mindre troligt att Björklund är beredd att dra sig tillbaka.

  Återstår, en valseger! Sammantaget betyder allt detta att socialdemokratin, för hela landets väl, måste vinna en övertygande valseger som möjliggör en stark och handlingskraftig rödgrön majoritetsregering.
Bror Perjus