söndag 6 mars 2016

Stefan; stark, stabil, skicklig, statsminister

Ingen statsminister i modern tid har ställts inför så svåra utmaningar som Stefan Löfven. Arbetargrabben från Sunnersta i Ångermanland har, helt utan praktisk parlamentarisk erfarenhet, tvingats hantera samhällskriser som är jämförbara med 1920-talets oförsonliga konflikter på arbetsmarknaden, 1930-talets ekonomiska kris och massarbetslöshet och 1940-talets krigsår. Till det kommer ett förnyat hot mot demokratin från yttersta högern, fascister och nazister.

Hans utgångsläge var utomordentligt svårt. Riksdagsvalet 2014 resulterade i en stor majoritet i riksdagen för högerkrafterna. Men de vågade inte bilda regering. Ett stort och växande fascistiskt parti hade tagit plats allra ytterst på vippbrädan och väntade bara på en möjlighet att få fälla den minoritetsregering som Stefan Löfven tvingats bilda.
Minst sagt knepigt för en orutinerad regeringschef.

Men plötsligt fick han övriga partiledare att se ut som fiollådor i ansiktet, när han överraskande och modigt förklarade att han tänkte utlysa extraval. Därmed tvingade han Allians-partiernas ledare att distansera sig från fascisterna på högerkanten.
Det medförde en fördjupad splittring på högerkanten. Kristdemokraterna och en högljudd högerfalang inom Moderaterna, vill väldigt gärna ta stöd av fascisterna vars stormtrupper redan organiserar våldsamma demonstrationer och öppet hotar människor på gator och torg, precis som i 1930-talets Tyskland.

Efter den berömda Decemberöverenskommelsen kunde så Stefan Löfven börja regera, men tyvärr med en borgerlig budget under ett helt budgetår, endast lätt korrigerad via en begränsad vårproposition.
Samtidigt tvingade det upptrappade kriget i mellanöstern allt större människomassor att fly upp genom Europa. Sverige tog emot flest flyktingar av alla räknat i förhållande till folkmängden. Det ställde nästan oöverkomliga krav på det samhällets administrativa resurser.

Men det allvarligaste är att fördomar, rädsla och ren dumhet ger fascisterna ett ökat folkstöd som hotar växa till ett hot mot demokratin. 
Stefan Löfven hanterar den här svåra situationen lugnt och metodiskt, med en stark medkänsla med flyktingarna, utan att tappa greppet om utvecklingen administrativt och politiskt. Han arbetar intensivt för att förmå EU-länderna till ett anständigt flyktingmottagande. Dessvärre sprider sig egoism och främlingsrädsla kraftigt i allt fler europeiska länder och även Sverige har tvingats begränsa sin öppenhet radikalt - en sorglig reträtt framtvingad av omständigheterna.

Men Stefan Löfven håller ett starkt och tydligt grepp om regeringen och den politiska utvecklingen. Han håller ihop sin regering som till stor del består av politiker som i likhet med honom själv, helt saknar tidigare regeringserfarenhet. Han leder dessutom en koalition med ett parti, Miljöpartiet, som helt saknar tidigare regeringserfarenhet. En enda liten justering av regeringen har han behövt göra - lägga över huvudansvaret för invandringen på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Förmågan att hålla ihop en regering är ovärderlig. Det skapar en växande laganda, ökar statsrådens trygghet, stärker deras självförtroende och därmed förtroendet för hela regeringen.
Det är starkt gjort av en regeringschef som aldrig tidigare ens varit riksdagsledamot. Med tiden kommer det också att påverka väljaropinionen.

Nu har flyktingfrågan någorlunda tonats ned i den allmänna debatten och i media. Därför har Stefan Löfvens regering och socialdemokratiska partiet fått ett visst andrum för att kunna lägga fast och föra ut en tydlig socialdemokratisk politik.  
Huvudbudskapet är att hela arbetarrörelsen ska slå vakt om Den Svenska Modellen - som bygger på politiska beslut om ett fungerande välfärdssystem och starka fackliga organisationer som i förhandlingar på arbetsmarknaden kan förbättra arbetsvillkoren och lyfta framförallt de lägst avlönades ekonomiska standard. Som tidigare facklig ledare är det självklart för Stefan Löfven att ta avstånd från de borgerliga partiernas hot om lagstiftade lönesänkningar som helt strider mot Den Svenska Modellen.

Men Den Svenska Modellen borde inte kallas för svensk.
Det är en universell och allmängiltig modell för alla samhällen och alla kulturer, en vidareutveckling och fördjupning av demokratin som skapar förutsättning för ett mera jämlikt samhälle. Och det är målet för socialdemokratin! Den "Svenska" Modellen är medlet. Målet är ett jämlikt samhälle.

Mer om det i nästa blogg...
Bror Perjus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar