Det ångrar jag djupt idag, denna morgon, klockar 06.30, den 16
april, 2014 – eller så, kanske inte?!
I DN idag
skriver hon om vår märkliga, för att inte säga bisarra vilja att betala skatt i
Sverige, en "konsensus" som hon finner högst märklig, dum kanske?
”Så fort man
samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår
konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”
Det skriver
hon på fullt allvar – eller…?!
Sedan
fortsätter hon med att jämföra ”staten” – vår demokratiska stat – med ”fursten”
alltså en forntida diktator, Gustav Wasa antagligen, eller kanske Karl den XVI
Gustav själv. Hon fortsätter och jämför med ”hallicken” som tvingar socialt
utsatta kvinnor till gatuprostitution, lägger beslag på deras pengar, hotar och
misshandlar.
Viljan att
betala skatt är en konsensus som accepterar att ”staten äger sina medborgare”
och kan använda dem fritt för ”organtransplantation och annat”, filosoferar hon.
Nu framstår Lena
Andersson som en tokig anarkist, eller också något ännu mycket värre…
Jag läser
och läser och läser… Och jag förväntar mig i det längsta att hon ska vända på
resonemanget, på logiken och komma fram till den självklara motsatta slutsatsen.
Men icke!
Hon
fullföljer konsekvent, rad efter rad.
Kanske,
trots allt, är hennes ärende att provocera fram det mest vildsinta försvar som
tänkas kan för just det demokratiska samhällets rätt att ta in skatt för att
bekosta skolor, universitet, järnvägar, gator, vägar, sjukhus och löner till
lärare, vägbyggare, sjuksköterskor och socialsekreterare, som vi alla behöver
för att klara oss levande genom livet?
Kanske är
hon bara fullkomligt konsekvent, på gränsen till intellektuellt självmord?
Mitt i
artikeln skildrar hon en medborgare, som är bottenlöst girig och i ”godan ro
sitter i sin eka och metar” och ”inte bidrar till statusjakt och hets”.
Nej, Lena
Andersson vänder inte. Hon fullföljer till slutet. Den sista meningen lyder: ”Det
är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som
nitiskt samlar medel så att någon annan alltid ska betala”.
Min slutsats
är ändå!
Hon skojar!
Hon
provocerar!
Lena
Anderssons tanke är att samhällets medborgare ska resa sig upp ur läsfåtöljen i
fullkomligt obehärskad vrede över alla de miljarder som världens ekonomiska
elit skyfflat undan via Panama och andra skatteparadis för att ”någon annan ska
betala” för de vägar de åker på i sina limosiner, den sjukvård deras åldrande
föräldrar erbjuds, den utbildning deras barn får.
Jag reser mej upp och kastar mej över tangenterna...
Självklart
är det Lena Anderssons syfte!
Men tänk om
det slår fel?
Tänk om hela
den illustra, självupptagna borgerlighet som läser Dagens Nyheter tar henne på
allvar och tror att hon menar det hon skriver?
Tänk om
Svenska Dagbladets ledarredaktion hakar på och vidareutvecklar temat?
Egentligen
är ingen skada skedd! Det har ju faktiskt redan hänt sedan tidningarna
startades för hundra år sedan. För att inte tala om Anna Kinberg Batra och
hennes illustra skara av företrädare…
Bror Perjus
http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-skatt-ar-den-sanna-girigheten/
