lördag 12 augusti 2017

Hallå, mänskligheten! Vad är det som händer? Chicken-race med kärnvapen...

De båda diplomatiska giganterna Donald Trump, president i USA och Kim Jong-un, diktator i Nordkorea, hotar världen med kärnvapenkrig.


Kim ska skicka raketer, vem vet, kanske kärnvapenladdade, i en lång båge högt över Japan, i riktning mot den amerikanska militärbasen Guam i Stilla Havet.
Donald laddar upp med krigsfartyg och stridsflyg runt Japan och den koreanska halvön.

Kinas maktfullkomliga ledarskikt förklarar att de inte tänker låta USA invadera Nordkorea.
Över vårt eget lilla närliggande hav Östersjön har sedan en tid tillbaka ryskt och svenskt stridsflyg gnuggat vingspetsarna mot varandra i macho-artade chicken-race. Nyligen provkörde Ryssland och Kina sina krigsfartyg i gemensamt samförstånd i samma Östersjö.

Den 11 september startar så den största militära manövern på svenskt territorium på över två decennier, i just Östersjön, på Gotland och utefter vår östra kust.
Vår militära manöver kallas för Aurora 17.

Aurora är - enligt romersk mytologi - morgonrodnadens gudinna som varje morgon öppnar österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Nu ska över 20 000 militärer, stridsflyg, stridsvagnar och krigsfartyg från vårt eget land, men också från USA, Finland, Frankrike, Estland, Danmark och Norge hjälpa morgonrodnadens gudinna att öppna österns portar.
Snacka om ”rosenfingrar”!

Men Ryssland, vars Putin-regim, inte vill ha några ”solvagnar” in genom ”österns portar” arrangerar samtidigt med Aurora ännu en militär övning i våra gemensamma vatten, kanske med lika mycket militär, stridsflyg och krigsfartyg. Den ryska övningen har inte ett lika poetiskt namn. Den kallas Zapad 17, vilket kort och gott betyder Väst 17.
Vi får hoppas att inte några av Zapads och Auroras krigsmaskiner råkar kollidera med varandra i dessa smått hysteriska uppvisningar av manlig potens i vår fredliga Östersjö.

Här hemma har vi en knepig situation. En allt lösligare sammansatt Fempartiallians, SD, M, KD, C och L, utgör den politiska oppositionen med den - för en opposition - ovanliga fördelen av att även utgöra majoritet i riksdagen. Denna majoritet utnyttjar de till bristningsgränsen enbart för att djävlas med regeringen, trasa sönder så mycket som möjligt och sprida mesta möjliga misstroende bland svenska folket och väljarna inför valet nästa år. 
Fempartialliansen tycks däremot inte ha några som helst egna politiska tankar, idéer och förslag att bidra med – förutom de ständiga kraven på en utförsäljning av våra gemensamma tillgångar, samt lönesänkningar och försämringar av anställningstrygghet och arbetsrätt?

Två ministrar, Anders Ygeman och Anna Johansson, har redan hotats av Fempartialliansens maniska misstroendevotum och tvingats lämna regeringen. Men de ska ändå dras inför Konstitutionsutskottet. Försvarsminister Peter Hultqvist och EU-minister Ann Linde hotas också av misstroendevotum och ska också grillas i Konstitutionsutskottet, tillsammans med statsministerns båda statssekreterare Hans Dahlgren och Emma Lennartsson. Det gäller ju att så långt möjligt minera marken runt statsministern.   
Kan det vara förnuftigt att underminera regeringens och statsministerns position och jaga bort försvarsministern i en situation då en mycket oroväckande militär upptrappning kring Östersjön och ett reellt kärnvapenhot kan vara under uppsegling i Stilla Havet?

Dessbättre tycks nu opinionsmätningar visa att allt fler väljare inser oförnuftet i detta och börjar rikta ett riktigt misstroendevotum mot Fempartialliansen i stället.
Bror Perjus


söndag 6 augusti 2017

Svenska Dagbladets ledare idag; "Sätt Sverige före Alliansen"

I Svenska Dagbladet uppmanar idag Thomas Gür Moderaterna att ”ägna sig åt att rannsaka och utveckla den egna politiken och inte åt det politiska spelet”, samt att ”fundera på hur man uppnår det som är bäst för Sverige, istället för vad som är bäst för Alliansens sammanhållning”.  

Det är ett alldeles utmärkt råd som Moderaterna genast borde ta till sig.
Bäst för Sverige är att Alliansen förblir i opposition och att de rödgröna regerar Sverige. Historien har visat att det går allra bäst för Sverige när socialdemokratin styr med stöd av vänstern och på senare år även med Miljöpartiet som koalitionspartner.

Förr i tiden var Bondeförbundet, under Gunnar Hedlunds tid som partiledare, också ett alldeles utmärkt stödparti. Efterföljaren Centerpartiet under Annie Lööf är ett utpräglat högerparti av den typ som Gunnar Hedlund aldrig ville samarbeta med. De radikala, miljöengagerade krafter som förr tidvis samlades hos Centerpartiet finns nu hos Miljöpartiet. Därmed har förutsättningarna för blocköverskridande regeringar i praktiken upphört.
Nu går det återigen som allra bäst för Sverige. Det brukar det göra under ledning av socialdemokratin, av den enkla anledningen att samhället blir mera jämlikt och rättvist. Och jämlikhet är den effektivaste ekonomiska drivkraften, som också skapar harmoni och sammanhållning i samhället.

Svensk ekonomin utvecklas nu så starkt att Konjunkturinstitutet, som ständigt mäter sådant, gång på gång får justera upp sina förutsägelser. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Företagens och gemensamma sektorns största problem är att hitta arbetslösa som de kan anställa.
Skatteintäkterna ökar och välfärden kan nu förbättras på område efter område.

Bostadsbristen kan byggas bort, sjukvården kan förbättras, barnbidrag, föräldrapenning, sjukersättning och a-kassa kan höjas, skolan kan ta bättre hand om de elever som har det svårt, högre utbildning kan byggas ut för allt fler och bli allt bättre och pensionärernas orättvisa skattevillkor kan rättas till.
Under Sveriges moderna historia har de borgerliga partierna vid tre tillfällen lyckats erövra regeringsmakten. Det var åren 1976 - 1982, 1991 - 1994 och 2006 - 2014. Det gick illa varje gång. Under de båda första borgerliga perioderna drabbades Sverige av katastrofala ekonomiska kriser, delvis på grund av en valhänt hantering av statens ekonomi som gjorde landet känsligt för spekulationsattacker och bankkrascher, delvis på grund av en politik för ökade klyftor och orättvisor.

Under den senaste borgerliga regeringsperioden genomfördes väldiga skattesänkningar främst till  de mest högavlönade och till kapitalägarna, samtidigt som järnvägar, vägar, sjukvård, skolor och socialförsäkringar försämrades och arbetslöshet och bostadsbrist ökade.
Skulle Moderaterna ta Thomas Gürs råd på allvar så borde de helt enkelt förbli i opposition. Det är ”bäst för Sverige”. En demokrati behöver en opposition. Och de borgerliga är som bäst i opposition, så varför inte förbli i opposition…

I opposition kan Alliansen vara hur oenig som helst och dessutom strunta i elefanten i vardagsrummet.
Bror Perjus

lördag 29 juli 2017

Angreppet på Hultqvist gynnar Putin-regimens destabiliseringspolitik

Vi måste vinna valet den 9 september nästa år, om det innan dess inte blir ett extraval. Och vi måste vinna stort, mycket stort. Det gäller förstås också om det blir ett extraval! 

Vad menas då med ”vi”?
Jo, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet! Den senaste uppvisningen från Alliansens sida visar att alla planer på en blocköverskridande regering måste betraktas som orealistiska. Mot de rödgröna står nu en fempartiAllians bestående av SD, M, KD, C och L. Tillsammans gödslar de nu politiken, enigt och samordnat, med misstroendeförklaringar mot rader av ministrar och mot hela regeringen på så centrala områden som rikets försvar och den ekonomiska politiken. 

Och vad menas med att vinna stort?
Jo, det handlar om att öka stödet för de rödgröna med sammantaget 8 till 10 procentenheter och att erövra allra minst 175 mandat i riksdagen, alltså en majoritet som kan genomföra en rödgrön politik för jämlikhet, stora investeringar i bättre miljö, infrastruktur, hyresbostäder till rimliga hyror och full sysselsättning. Gärna med huvudbudskapet ”Trygghet i ett jämlikt samhälle”

Och hur ska det gå till att vinna stort?
Jo, vi måste våga prata politik! Alla vi som är engagerade och tror på kampen för ”Det jämlika samhället” måste våga prata politik i vår familj, med våra släktingar, grannar, vänner och framförallt på alla nivåer inom partiorganisationen. Vi måste våga prata politik i alla sammanhang. Ofta får ”vi” höra att det är ofint eller opassande att prata politik vid olika tillfällen. Det naturliga svaret är: När blev det ofint att försvara demokratin? Och motfrågan: Vad händer den dag då vi slutar försvara demokratin?

Och vad händer om vi inte vinner valet stort?
Jo, då kommer en högerregering att bildas som genomför en motsatt politik mot den ”vi” vill ha. Det är en politik för ”Det ojämlika samhället”. Det är förstås också demokratiskt. Om en majoritet av landets befolkning verkligen vill ha det så?
   Då blir det så!
   I en demokrati!
   Det är bara att välja!
Kan då inte demokratin vara hotad av en majoritet?
Jo, det är demokratins dilemma!

Just nu handlar det dels om Transportstyrelsens privatisering av hemlig information om försvar och säkerhetspolis som därmed kan ha kommit i händerna på illvilliga krafter som ytterst hotar demokratin. Privatiseringen var ett resultat av den tidigare högerregeringens intensiva arbete för att sälja ut så mycket som möjligt av vår gemensamma sektor.

Dessutom visar det politiska efterspelet att ett parti med nazistiska, antidemokratiska rötter i praktiken ingår i en utvidgad Allians, en fempartiAllians. Sverigedemokraterna är ett parti som delar värderingar med den ryska Putin-regimen och högerextrema, antidemokratiska kretsar i flertalet europeiska länder - de krafter som vårt försvar är till för att försvara oss emot.

Tillsammans försöker denna fempartiAllians lägga hela ansvaret för Transportstyrelsens säkerhetsläcka på S/MP-regeringen, med en högljudd argumentation som påminner om Trump, Putin, Erdogan, Orbán et consortes. Det var Sverigedemokraterna som först föreslog misstroendevotum vid riksdagens öppnande efter sommaruppehållet. Det har nu övriga Allians-partier anslutit sig till.

De hotar tillsammans med att fälla den socialdemokratiska försvarsministern Peter Hultqvist i en period av stor osäkerhet, vilket skulle gynna Putin-regimens allmänna försök att destabilisera demokratin i Europa och i de nordiska länderna. 

De hotar också tillsammans att fälla S/MP-regeringen genom att rikta misstroendevotum mot finansminister Magdalena Andersson i hennes egenskap av ansvarig för kommande förslag till ny statsbudget.

I praktiken ingår Sverigedemokraterna nu i en #fempartiAllians med M, KD, C och L.
De tidigare fyra borgerliga partierna M, KD, C och L kommer att bilda regering med stöd av SD, ett parti med nazistiska rötter. C och L påstår försäkrar att de inte tänker sätta sig i en regering med stöd av SD. Hela den aktuella politiska utvecklingen visar att de kommer att krypa till korset. Det har de visat när det verkligen gäller.

Om fempartiAlliansen får majoritet i riksdagen kommer M, KD, C och L att bilda regering och hävda att de lägger fram sina egna förslag oberoende av SD. Och när SD ändå röstar för deras förslag så blir svaret ”Vi kan inte ta ansvar för hur ett annat parti röstar i riksdagen”.

Därför och av tusen andra skäl måste nu socialdemokratin entydigt satsa allt på en kraftfull politisk offensiv för en stor valseger den 9 september 2018.
Bror Perjus

onsdag 26 juli 2017

Nu kryper hela Alliansen upp i famnen på Sverigedemokraterna

Allians-regeringen (2006 – 2014) öppnade alla slussar för utförsäljning av statliga myndigheters datadrift till privata företag. Transportstyrelsen har sedan släppt hemlig information vind för våg om vår säkerhetspolis och vårt försvar.

Det har skett via ett av världens största datorföretag IBM med verksamhet över hela världen. Detta är ett allvarligt politiskt haveri. Och för det haveriet bär den tidigare Allians-regeringen ansvaret – inte den nuvarande S/MP koalitionen.
Informationshantering är ett av de allra lönsammaste, men också känsligaste ut demokratisk synpunkt. Privatiseringen av Transportstyrelsens dataregister var helt enkelt ett led i den allmänna privatiseringen av offentlig verksamhet som högerpartierna högljutt argumenterat för under de senaste decennierna, ivrigt påhejade av enskilda lobbygrupper som arbetar för det privata näringslivet.   

Redan i Riksrevisionens årsrapport för 2011 riktades hård kritik mot Allians-regeringen: ”Den gemensamma slutsatsen i våra rapporter är att regeringens styrning av e-förvaltningen kännetecknats av passivitet och otydlighet. Regeringen har därmed inte tagit ett samlat grepp i frågan om e-förvaltningens utveckling.”
Revisor Stefan Andersson vid Riksrevisionen påpekar att problemet ”påtalats muntligen för Transportstyrelsens ledning och styrelse vid flera tillfällen och senast i Riksrevisionens årsrapport 2014”.

Staffan Widlert, generaldirektör för Transportstyrelsen (2009 – 2014), konstaterar att han hade ”ansvar för allting ända fram till det att besluten fattades”. Men ”frågan om säkerhetsrisker med utländsk personal” diskuterades aldrig (DN 2017-07-26).
Allians-regeringen hade alltså inte försäkrat sig om att statshemligheter skyddades i samband med privatiseringar av myndigheters informationshantering.

Alltså slår kritiken direkt mot Allians-regeringen som enligt Riksrevisionen borde ha ”tagit ett samlat grepp” och utformat en plan för att skydda rikets säkerhet när man uppenbarligen drev på utförsäljning av myndigheternas datadrift? Istället har hela ärendet exploderat i den nuvarande regeringens knä som, tack vare Säpos kontroller, successivt upptäckt att viktig hemlig information kan vara på drift.
Nu har Allians-partierna bestämt sig för att rikta misstroendevotum mot tre av S/MP-regeringens ministrar för att de påstås inte ha reagerat mot den utförsäljning som Allians-regeringen själv jagat på.

I verkligheten har både försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman försäkrat sig om att åtgärder har vidtagits av både försvaret och säkerhetspolisen. Infrastrukturminister Anna Johansson har däremot, dessvärre undanhållits information av sin tidigare statssekreterare och därmed inte heller haft möjlighet att informera statsministern.
Allians-partierna är nu ytterligt upprörda över att de och riksdagen inte informerats om att hemliga uppgifter kan ha kommit på drift genom deras egna privatisering-aktioner. Men det var självfallet viktigare att säkra så att de uppgifter som eventuellt kommit på drift inte längre är aktuella och kan skada landets säkerhet. Först därefter kan information spridas på det sätt som nu skett.

Statsminister Stefan Löfven har givetvis klargjort att regeringen redan gått vidare för att se till så att sådana skador som Allians-regeringens lättsinniga hantering orsakat inte kan återupprepas.
I det läget har Alliansen bestämt sig för att störta regeringen genom en misstroendeförklaring mot tre ministrar.

Med tanke på det oroliga läge som skapats av Alliansens släpphänthet med statshemligheter, en tämligen aggressiv rysk politik i Europa och allmänt oroliga tider med högerextremistiska framgångar i delar av Europa och USA, så är det utomordentligt oansvarigt av de borgerliga partierna att rikta misstroende mot försvarsministern, ministern med ansvar för polis och säkerhetspolis och infrastrukturministern och därmed driva fram ett nyval bara ett år före det ordinarie valet 9 september 2018.
Det sker nu med stöd av den yttersta högern med sin bakgrund i nazistiska kretsar. Tidigare har enbart moderaterna öppnat för samverkan med Sverigedemokraterna. Nu tycks alla spärrar ha släppts.

Hela Alliansen är nu på väg att krypa upp i högerextremisternas famn. Det kommer att slå tillbaka på Allians-partierna.
Bror Perjus


tisdag 18 juli 2017

Bra formulering i Svenska Dagbladet – Jämlikhet är politikens primära projekt!

Det börjar bli riktigt skakigt inom den politiska högern. Lydia Wålsten, en ledarskribent i Svenska Dagbladet idag - visserligen bara vikare – men ändå, har funnit det nödvändigt att påpeka för sina läsare att: ”ekonomisk jämlikhet är inte politikens primära projekt!”

När behövde det senast påpekas på Svenska Dagbladets ledarsida?

Sedan ger hon sig på Sveriges Radios Eko-redaktion som okritiskt förmedlat ett uttalande från Oxfams representant Robert Höglund som sagt att det ”nu behövs mer utjämnande politik”. Som om ”det inte fanns någon kostnad för Sverige förknippat med att bedriva den mest utjämnande politiken i världen” invänder Lydia Wålsten indignerat.

Nej, det är korrekt! Det finns ingen kostnad för Sverige förknippat med jämlikhet.

Men Lydia Wålstens problem är inte bara Sveriges Radio, diverse politiska krafter till vänster om mitten samt den förargliga tankesmedjan Oxfam. Vi har också pristagarna i ekonomi till Alfred Nobels minne Joseph Stiglitz och Paul Krugman bosatta i självaste Amerika!

Dessutom den kapitalistiska världens mest trovärdiga ekonomkår arbetande för OECD!

För att inte tala om Internationella Valutafonden och Världsbanken – skapade efter andra världskriget för att hålla ordning i den globala, kapitalistiska ekonomin!

Alla efterlyser de en ”mer utjämnande politik”. 

Men det som verkligen stör ledarskribentens matsmältning är förstås att – som hon uppgivet skriver – ”även stora delar av borgerligheten tycks ha accepterat jämlikhet i utfall som det högsta politiska värdet”.

Håhåjaja, vart tar detta vägen? Har vi plötsligt hamnat vid historiens och den mänskliga utvecklingens definitiva slutpunkt?

”Vi har nu en borgerlighet som oavsett ideologisk hemvist använder vänsterns utgångspunkt för att rättfärdiga sina åsikter, för att det är enklast så,” skriver Lydia Wålsten.

Närmast desperat, vädjande efterlyser hon en helt ny och annorlunda höger som strävar ”efter ett samhälle där rättvisa är att var och en får chans att med flit forma sitt liv efter eget huvud.”

Men vänta nu! Varför inte? Är det inte precis det som jämlikhet handlar om? Är det inte därför som ”ekonomisk jämlikhet är politikens primära projekt”?

Jo, precis!

Marknadskrafterna i det kapitalistiska systemet verkar ständigt i riktning mot ökad ojämlikhet. Om inte politiken fungerar som en motkraft så ökar klyftorna allt mer i all oändlighet. Det är vad som händer nu! Och det kommer att pågå ända tills det fullkomliga sammanbrottet kommer. Då hamnar allt i kaos.

Kapitalismen bryter samman. De globala värdekedjorna slits isär. Växande motsättningar mellan människor, folkgrupper och nationer leder till alltmer förödande krig. Ända tills någon sinnesförvirrad supermaktsledare trycker på knappen och utplånar alltihop.

Ekonomisk jämlikhet är verkligen politikens primära projekt!

Också därför att det visat sig att ekonomisk jämlikhet är ekonomiskt effektivt. Kapitalismen fungerar som bäst i jämlika samhällen. Men kapitalismen skapar ingen jämlikhet! I såväl teorin som i praktiken är kapitalismen som bäst när efterfrågan i samhället är jämt fördelad och konkurrensen inte störs eller omöjliggörs av hämmande monopol. Den bäst fungerande marknaden är förstås en marknad där alla har lika mycket att köpa för och där alla företag konkurrerar på samma villkor.

Därtill kommer – inte minst viktigt – att det jämlika samhället är det mest mänskliga och rättvisa. Då blir vi alla som mest lyckliga! 

Lydia Wålsten är något på spåren… Fast tvärt om!

Bror Perjus

tisdag 11 juli 2017

Efter Almedalen: Nu lägger S om politiken - Jämlikhet blir fokus!

Almedalsveckan 2017 innebär en politikväxling inför valet 2018. Länge har LO ensamt fått driva kampen för ”Det jämlika samhället”. Men nu kommer socialdemokratin att lägga om politiken och lyfta fram reformer för jämlikhet. Och det bidrar till att ytterligare sänka arbetslösheten och öka den ekonomiska tillväxten. "Det jämlika samhället" är nämligen också ekonomiskt effektivare än "Det ojämlika samhället".


Två av Tyresös ledande socialdemokrater på
marsch i Almedalen, Carl-Johan Karlsson och
Jerry Svensson med LO-kassen "För ett jämlikt
Sverige" över axeln!
Hittills har socialdemokratins och regeringens fokus varit ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning genom investeringar, innovationer, bättre företagsklimat och export. Statsminister Stefan Löfven har rest runt i världen till länder med köpstark befolkning och kapitalstarka investerare, som Saudiarabien och Kina, för att kränga våra produkter och locka hit investeringar.

Det har varit framgångsrikt!

Mest anmärkningsvärt är Kina som, via Volvos ägare Geely, beslutat bygga ut sitt stora innovationscentrum i Göteborg från 2 200 anställda till 3 500. Där ska teknik utvecklas för ”elektromobilitet, uppkoppling och grön energi”. Den kinesiska kommunistregimens förtrogna i Peking är på väg att återskapa Volvo i Göteborg som en globalt konkurrenskraftig tillverkare av personbilar.

Rätt fantastiskt men oroväckande ur demokratiperspektiv!

Regeringen har därtill fått fart på bostadsbyggandet. Det byggs nu mer än på ett halvt århundrade. Det bidrar också starkt till att sysselsättningen i landet har ökat med ca 200 000 nya jobb och att arbetslösheten pressas tillbaka.

Men nu kommer den politikväxling som LO länge kämpat för och som Tyresö arbetarekommun argumenterat för sedan hösten 2015 när vi skickade ett uttalande till den socialdemokratiska partistyrelsen!

Nu blir politikens fokus ”Det jämlika samhället”.

Nu kommer det fram till valet 2018 att handla om kamp mot de växande ekonomiska klyftorna, för en radikal utjämning, rejält minskade klyftor! Det kommer inte att motverka utan bidra till en ännu bättre ekonomisk tillväxt och minskad arbetslöshet, särskilt för alla nyanlända i vårt land.

Kritiken mot den växande fattigdomen kommer att bli massiv och kraftfull. Finansminister Magdalena Andersson började redan i Almedalen med ett pedagogiskt exempel:

- Tänk att 100 personer ska dela på en kaka. Så tar fem av dem halva kakan. De fem som redan är rikast. Övriga 95 får dela på resten. Så ser ojämlikheten ut.

Det är den ojämlikhet som vi måste lära oss att hata.

Därför att ”Ojämlikhet banar väg för extremism”, som finansministern sa. Regeringen ska inte ägna sig åt ett ”förmögenhetsbygge för några få”, utan åt ett ”framtidsbygge för alla”, fortsatte hon. Därför ska kommunerna få ytterligare 20 miljarder kronor ”minst” för att minska klyftorna inom skolan, vården och äldreomsorgen, bygga bostäder med låga hyror och förbättra försörjningsstödet för dem som har det allra svårast.

Den här diskussionen blir inte lätt för de borgerliga partierna! Den kommer att få socialdemokratin att lyfta i väljaropinionen.

Kritiken mot de växande klyftorna börjar bli massiv och få stöd av allt fler röststarka ekonomer, samhällsforskare, ja t o m i borgerliga massmedier. Den fick stöd redan i Almedalen av OECDs sverigebevakare Jon Kristian Pareliussen och nobelpristagaren i ekonomi Joseph Stiglitz. Och Dagens Nyheter rapporterade den 3 juli över ett helt mittuppslag om barnfattigdomen. ”Ett av tio barn i Stockholm lever i absolut fattigdom, barn i familjer som har så låg inkomst att pengarna precis täcker eller understiger nödvändiga levnadsomkostnader, eller lever på försörjningsstöd”.

Även de borgerliga partiernas ledare talade i Almedalen om ”de växande klassklyftorna”. Men de förslår – läs och häpna – ännu större klyftor!

De påstår att den stora klyftan går mellan den som har ett arbete och den som inte har ett arbete. Därför måste, påstår de, ”trösklarna in på arbetsmarknaden sänkas”. Det betyder att anställningstryggheten försämras och lönerna sänks för dem som har de mest otrygga och sämst avlönade jobben. Det kommer att pressa lönerna och försämra villkoren för alla löntagare.

Men högerpolitikerna har fel!

Den stora klyftan går inte mellan den som har ett arbete och den som inte har ett arbete. Den stora klyftan går mellan arbetslösa, sjuka, fattigpensionärer och lågavlönade på ena sidan och på den andra sidan de som sopar hem vinster på aktier och obligationer, har extremt höga löner och tar hem stora vinster på fastighetsaffärer i bostadsbristens Sverige.

Den stora klyftan blundar högerpartierna för!

Bror Perjus

måndag 26 juni 2017

Vad ska man vara idag? Macronit eller Corbynit?

Macronit eller Corbynit? Vad ska man vara idag? Om man nu råkar vara socialdemokrat, vilket jag är av födsel och ohejdad vana, förnuft och känsla? Nina Wadensjö, ny chefredaktör för Aktuellt i Politiken, är uppenbarligen Macronit. Skälet tycks enkelt! Emmanuel Macron vann valet i Frankrike! Precis som Justin Trudeau i Kanada! Och att vinna är ”det enda riktigt viktiga” för Nina Wadensjö.

Men så enkelt är det inte. Det är farligt nära populism! Det politiska budskap som segern grundas på betyder också något. Det avgör nämligen vilka samhällsförändringar som en segrande regering lovat och därmed kan genomföra.

Ann Linde, EU-minister, utnämnde omedelbart efter segern Macron till socialdemokrat, varpå Jan Björklund snabbt omvände honom till Liberal. Vad vi vet är att Macron varit finansminister i Francois Hollands socialistiska regering. Betydande delar av Macrons riksdagsgrupp har aldrig tidigare haft ett politiskt uppdrag. Få vet var de står och vilket mandat de har. Den nya regeringen står med ett ben till höger och ett till vänster om mitten. Den riskerar på sikt att tvingas ned i spagat.

Själv sympatiserar jag med Macrons offensiva EU-politik för ett federalt, aktivt och utåtriktat EU som ett verktyg för demokratins globalisering. Salig blev jag av Macrons ord ”Make the planet great again”! En oslagbart fyndig turnering av den klumpige Donald Trumps ”Make America great again”.

Däremot är jag orolig över planerna på att reformera arbetsrätten i Frankrike. Men situationen är på en avgörande punkt annorlunda där än i Sverige. De fackliga huvudorganisationerna CFDT och CGT bekämpar varandra nästan lika mycket som motståndarna, vilket gör det svårt för den fackliga rörelsen att ta samhällsekonomiskt ansvar. Om en ny arbetsrätt kan bidra till ett enande av den splittrade franska fackliga rörelsen och en juridisk grund för förhandlingar mellan arbete och kapital med jämställda förutsättningar – då kan det bli bra.

But what about Jeremy Corbyn och Bernie Sanders? Två äldre herrar, egensinniga veteranpolitiker med en stark känsla för kampen för ”Det jämlika samhället”. Självklart sympatiserar jag starkt med de båda, även om Corbyn nog inte förstått poängen med EU och nödvändigheten av demokratins globalisering. De båda vann emellertid bara nästan i Storbritannien respektive USA! Därför räknas de ut av Nina Wadensjö.

Men Corbyn gjorde en fenomenal upphämtning med alla massmedier, finanselit, företagsledare, hela det politiska etablissemanget och sin egen riksdagsgrupp emot sig. Han är nu väljarnas favorit som premiärminister enligt en opinionsmätning. Bernie Sanders hade ännu värre motståndare i det reaktionära och kapitalstyrda USA. Ändå hade han antagligen besegrat Donald Trump om han fått chansen.

I Sverige är situationen annorlunda. Vi har ett stabilt socialdemokratiskt parti, som svetsats samman av en pålitlig metallarbetare som regeringschef, sekonderad av en annan pålitlig metallare som LO-ordförande. Det har bidragit till stabila statsfinanser och fler sysselsatta, som Nina Wadensjö påpekar. Men ”lägre sjuktal” är inte detsamma som färre sjuka och förbättrad folkhälsa. Och de ekonomiska klyftorna har knappast minskat – de superrika drar ifrån och smiter från skatterna.

Nina Wadensjö är förtjust i uttrycket ”plocka russinen ur kakan”. Det brukar inte svensk arbetarrörelse ägna sig åt. Uppgiften är att ladda för en stenhård ideologiskt offensiv valrörelse som lyfter Socialdemokratin med 10 procent i valet nästa år.  Annars väntar Sverigedemokraterna i kulissen.

Det kräver ett kraftfullt valmanifest med en radikal ekonomisk omfördelning till de stora grupper i vårt samhälle som har det svårt idag. Det räcker inte med ”russin”! LO föreslår 70 miljarder till reformer. Frågan är om det räcker?

Bror Perjus