måndag 27 februari 2012

Krig betyder Fred. Barnfattigdom är vår Arbetslinje.

Regeringen har radikalt försämrat ersättningen till sjuka och arbetslösa. Nu ökar dessutom antalet arbetslösa som inte har någon som helst ersättning från a-kassan, dels därför att villkoren för att få a-kassa har skärpts kraftigt, dels därför att avgifterna höjts så att många med låga löner anser sig inte ha råd att vara medlem vare sig i fackföreningen eller i a-kassan. Nu har bara en tredjedel av alla arbetslösa ersättning från a-kassa. Därför har vi i vårt land inte längre en a-kassa värd namnet.
Allt fler hänvisas till så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Följden blir att kommunernas kostnader för socialbidrag stiger kraftigt. Det medför i sin tur att de som är hänvisade till försörjningsbidrag också drabbas av ännu sämre villkor och en allt mer förnedrande behandling vid de regelbundna besöken på socialkontoret. Och för socialsekreterarna blir arbetsuppgiften allt mera mentalt nedbrytande.    
De här så kallade reformerna kallas, med propagandaminister Per Schlingmans nyspråk, ”arbetslinjen” eller att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”.  I verkligheten var syftet att kunna sänka skatterna mest för de högst avlönade. Det kallas för ”jobbskatteavdrag” och påstås också ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. Men mest sänker det trösklarna för den som redan har jobb och allra mest för de som har ett arbete och tjänar allra mest.
Allra hårdast drabbas barn med sjuka och arbetslösa föräldrar.  Därför ökar nu barnfattigdomen. I genomsnitt finns det i varje skolklass numera två till tre barn som är fattiga. De är fattiga i den meningen att deras föräldrar inte har råd att köpa tillräckligt med kläder till dem, vilket innebär att de går klädda på ett något annorlunda sätt än alla andra. Deras föräldrar har inte råd att förse dem med en slant extra i samband med en utflykt som klassen ska göra och därför tvingas de stanna hemma från skolan med påhittade motiv.  De kommer dessutom ofta till skolan utan att ha fått en tillräckligt näringsrik frukost, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen lika bra som andra.
Ännu värre är att alla andra elever vet vilka barn i klassen som är fattiga. Och allra värst är att de utsatta barnen själva vet att alla andra vet. Därför känner de sig utpekade. Det tär på deras självförtroende. Ofta blir de isolerade och mobbade.
Finns det något mer sorgligt än att små barn, sju, åtta, nio år, utsätts för denna förnedring i sina tidigaste och mest formbara år som innebär att de kanske skadas för resten av livet och hamnar i ett livslångt utanförskap – det utanförskap som den här regeringen, med sitt nyspråk, gick till val på löftet att avskaffa?
Den som till äventyrs fortfarande försöker intala sig att de så kallade reformer som den här regeringen genomfört ändå ”sänker trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” måste också hävda att sjuka och arbetslösa människor helt enkelt ljuger. De sjuka är inte sjuka, de simulerar. Och de arbetslösa är arbetslösa därför att de inte vill arbeta.
Sådant faller på sin egen orimlighet och borde för varje normalt tänkande individ framstå som absurt. Men den som ändå fortfarande håller fast vid den absurda föreställningen kanske borde fråga sig varför denna så kallade sänkning av trösklarna till arbetsmarkanden ska drabba barn i deras allra mest känsliga ålder, de som just ska ta sig över tröskeln mellan hemmet och det stora samhället. Barnen är väl ändå, hur man än ser på saken, helt oskyldiga till föräldrarnas förmenta tillkortakommanden.
Dessutom visar nu den verklighet, som nosar regeringen i hälarna, att arbetslösheten, sedan 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde, har ökat och inte minskat räknat som andel av befolkningen. Jobbskatteavdragen har inte medfört några som helst nya jobb. Nu när arbetslösheten är på väg upp så säger sig regeringen inte längre ha råd med några fler jobbskatteavdrag.
Det så kallade utanförskapet, alltså antalet långtidsarbetslösa, har dessutom ökat katastrofalt och i absoluta tal från 155 000 år 2006 till 220 000 år 2011. Ändå påstår statsminister Fredrik Reinfeldt, med ytterligare en nyspråksformulering, att ”fler människor nu har kommit närmare arbetsmarknaden än 2006”, eftersom sjuka människor flyttats från Försäkringskassans statistik till Arbetsförmedlingens statistik.
Hela regeringens politik är en monumental bluff. Men allt detta falska trixande med ord och siffror börjar nu gå upp för allt flera i vårt land. Därför vänder opinionen. Väljarna vänder sig nu bort från den borgerliga regeringen. Allt fler sätter sitt hopp till en politik som bygger på en helt annan människosyn, som inte betraktar sjuka och arbetslösa som lögnare och lathundar och som inte är beredda att straffa barn för samhällets tillkortakommanden, som inte accepterar en ökande fattigdom för vissa och växande överflöd för andra.
Bror Perjus
PS. Nyspråk är en term hämtad från George Orwells bok ”1984”, som beskriver hur en diktatur, för att omöjliggöra kritisk opinionsbildning, byter ords mening helt och hållet och exempelvis påstår att ordet ”krig betyder fred”. DS

onsdag 15 februari 2012

Med ett barnhemsbarn som statsminister, blir Sverige ett bättre land att leva i!

Håkan Juholt jagades bort från partiledarposten. Han var enastående politiskt slagkraftig. Upplevdes till en början som ett stort hot mot borgerligheten. Nästan som Olof Palme i sina bästa stunder. Men han gjorde för många enkla misstag. Dessutom jagades han av en skock kråkfåglar i tidningar, TV och radio...
Nu tycks där infinna sig något av ett dåligt samvete. Få se hur länge det håller i sig?
***
En gammal vän till mej, Stefan Löfven, valdes till ny partiordförande. Metallare från krigsindustrin, Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik, som faktiskt länge varit engagerad i kampen för internationellt solidaritet, fred och nedrustning och mot kärnvapen.
Han är en person med många bottnar, kan jag försäkra, med en mycket sympatisk framtoning, lite blyg, ödmjuk men klarsynt och djupt och starkt engagerad för dem som har det svårt i samhället.
Socialdemokratin har valt ett barnhemsbarn som sin ordförande!
När socialdemokratin genomlider den värsta krisen i partiets historia, så väljer partiet en ordförande, för första gången, direkt från fackföreningsrörelsen. Partiet väljer IF Metalls förbundsordförande som aldrig suttit i riksdagen, som knappt ens varit kommunalpolitiker såvitt jag vet.
Det är ett lämpligt svar till alla som fått för sig att socialdemokratin inte ska samverka så nära med fackföreningsrörelsen OCH till alla som tror att fackföreningsrörelsen ska samverka lika bra med borgerliga som socialdemokratiska regeringar.
***
Arbetslösheten stiger kraftigt. Särskilt långtidsarbetslösheten. Något måste göras snabbt, säger näringsminister Annie Löf. Vänta och se tills konjunkturen vänder, svarar finansminister Anders Borg. Kan splittringen bli mer avslöjande?
Risken finns att det vänder nedåt, i riktning mot avgrunden…
Nu när arbetslösheten stiger så har högerregeringen inte längre råd att använda sitt främsta medel mot arbetslösheten, jobbskatteavdraget! Något fel är det på logiken.
***
På DNs ledarsida avslöjas obarmhärtigt att statsministerns hustru, landstingsrådet Filippa Renfeldt, är huvudansvarig för den huvudlösa affären med vårdcentralen Serafen i Stockholm. Den såldes till läkarna för 694 500 kronor, som sålde vidare till ett riskkapitalbolag för minst 20 miljoner kronor. Statsministern själv, Fredrik Reinfeldt, svär sig fri. Hänvisar till Stockholms Läns Landsting som leds av hans hustru. Men de talar förstås inte politik i sängkammaren. Om det är där de träffas?
***
Carema Care bedriver äldrevård på flera håll i landet under stundom skandalösa former. Vinsterna pressades upp till extrema nivåer, 33,4 procent på eget kapital. Det betyder att ägarna tjänat igen allt de satt in i företaget på mindre än tre år.
Vinstökningen genomfördes via brutala rationaliseringar, färre och hårt driven personal samt sämre vård för de boende, nedkissade blöjor, ensamhet, undernäring och för tidig död.
Därefter såldes bolaget till brittiska 3i för 1,85 miljarder kronor, som i sin tur sålde för 8,3 miljarder till två andra riskkapitalbolag, Triton i skatteparadiset Jersey och amerikanska KKR. Kopiösa mängder skattepengar hamnade i skatteparadis!
Detta är mönstret för privatiseringarna!
Först försämras verksamheten radikalt, vilket snabbt ökar vinsten. När vinsten är på topp, innan skadorna upptäcks, säljs bolaget och den verkligt stora vinsten kammas hem. Det räcker inte med att bara förbjuda vinst, eftersom den stora vinsten kapas hem vid försäljning av hela anläggningen. Det avslöjar hur ekonomiskt vanvettigt det är att ö h t privatisera vårdcentraler, skolor och äldreboenden.
***
På dagens kultursida i DN skriver professor Sven-Eric Liedman om den allt värre situationen i den svenska skolan. Erfarenheter från Finland blir till en hård uppgörelse med Göran Perssons kommunalisering av skolan.
Än värre är Jan Björklunds primitiva krav på kadaver- och katederdisciplin, betygshets, rapportmani och förlamande kontrollsystem som är på väg att helt förstöra den svenska skolan. Ovanpå detta kommer Björklunds maniska reformiver som skapat en outhärdlig stress i skolan. Ingen vet från den ena dagen till den andra vad som gäller.
Slutligen en explosiv utveckling av privata skolor, som leder till allt större segregering och sämre resultat för alla. ”I blandade klasser presterar både svagare och starkare elever bättre”, slår idéhistorikern Sven-Eric Liedman fast.
Apropå det!
Stefan Löfven brukade också läsa idéhistoria, på lunchrasterna när han jobbade på Hägglunds & Söner i Övik…
***
Till sist, Henrik Berggren, krönikör i DN. Han har inget som hopp om högerregeringen. Men han vädjar till socialdemokratin. ”Ta bort vinst- och destruktiva utvärderingssystem inom välfärden”!
Snart vädjar alla om att det här landet åter ska få en socialdemokratisk regering, ordning och reda, jämlikhet och rättvisa.
Gärna med ett barnhemsbarn som statsminister!  
Bror Perjus

lördag 11 februari 2012

Framgångsrika iranier i Sverige

Läser i Svenska Dagbladet idag en väl formulerad, men inte särskilt trovärdig artikel av Nima Sanandaji, som kom till Sverige från Iran vid åtta års ålder och nu ger ut en bok på Timbro Förlag med titeln ”Från fattigdom till framgång”. Han beskriver, med många exempel, hur bra unga iranier klarar sig i Sverige. De är ”överrepresenterade i den högre utbildningen” och ”håller sig väl framme inom både politik och företagande”, trots att de hindras av ”kombinationen stel arbetsmarknad, generösa bidrag, höga skatter och en sammanpressad lönestruktur”. Mera troligt är att det går så bra för iranierna tack vare ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden, generösa bidrag, höga skatter och en solidarisk lönepolitik. Men sådana tankar ges inte ut i bokform av Timbro Förlag.