Det jämlika samhället är ekonomiskt effektivare än det ojämlika

Andreas Svahn (S) är kommunstyrelsens ordförande i Hallsberg. I Svt-Rapport den 12 mars sa han det många andra sagt de senaste åren, kanske decennierna!
  "Vi socialdemokrater saknar den sammanhållande berättelsen - vad vill vi med Sverige?"
  Vi har de enskilda reformerna, på område efter område; barnbidrag, föräldrapenning, skolor, arbetsrätt, a-kassa, sjukförsäkring, pension, bostäder, vägar...

Men det räcker inte! Vi saknar den sammanhållande berättelsen...

Nu finns emellertid den berättelsen vi efterlyser, men gömd i ett snårigt och abstrakt vetenskapligt språk, med en oändlig mängd fakta, kurvor och staplar i rapporten ”Jämlikhetsanden”, av de båda brittiska forskarna, Kate Pickett och Richard Wilkinsson, utgiven i Sverige av Karneval förlag 2010, recenserad i media och omdiskuterad inom socialdemokratin.

Men där finns något i den som gått oss förbi!

De båda forskarna har tillsammans erfarenhet från 50 års forskning. De har sammanställt och analyserat forskning om 73 samhällen som utgörs av världens 23 ledande industriländer plus USAs 50 delstater, som de rangordnat från det mest jämlika till det mest ojämlika.

Då visar sig något oerhört intressant!

Nämligen att det mera jämlika samhället är bättre i praktiskt taget alla avseenden än det ojämlika samhället. Därmed bevisas vetenskapligt något som för oss socialdemokrater egentligen alltid varit självklart. Det är vad vi alla alltid varit övertygade om! Hårddraget kan vi säga att det är vetenskapligt bevisat att socialdemokratin har rätt och borgerligheten har fel.

  Men det som gått oss förbi i rapporten är att det jämlika samhället också är effektivare i strikt ekonomisk mening jämfört med det mera ojämlika samhället! Tillväxten är snabbare och produktiviteten, vad varje enskild person i samhället presterar, är högre ju mera jämlikt samhället är!

Och egentligen är det självklart!

För, är det inte självklart att människor presterar bättre och att ekonomin därmed utvecklas bättre och snabbare när fler har arbete och arbetslösheten är lägre, när alla barn- och ungdomar lär sig mera och utvecklas bättre, när vi slipper oroa oss för hur våra åldrade föräldrar har det, när vi alla har en bättre hälsa, när vi lever och kan verka längre tid, när vi har mindre oro och ångest och färre psykiska sjukdomar, när barnadödligheten är lägre, när antalet tonårsgraviditeter är färre, när färre har problem med fetma, drogmissbruk och alkoholmissbruk?

  Och självklart är det ekonomiskt effektivare när människor kan arbeta och producera istället för att stjäla, slåss och döda och sitta i fängelse år efter år?

  Självklart fungerar ekonomin bättre när människor har större förtroende för varandra, för politiker, myndigheter och företag?

Och det är faktiskt den skillnad mellan jämlika och ojämlika samhällen som rapporten "Jämlikhetsanden" påvisar.

Men hur kan då ekonomer, storföretagsledare och borgerliga politiker ständigt hävda att ekonomin blir effektivare med ökade klyftor, högre vinster och högre löner för de redan högst avlönade, med sänkta löner för de lägst avlönade, sänkt a-kassa, försämrad sjukförsäkring, sämre försörjningsstöd, avgiftsbelagd sjukvård och utbildning och otryggare arbetsliv o s v - när det förhåller sig precis tvärt om?

  Jo, det framstår som enkelt och logiskt! Om vi enbart utgår från det enstaka förslaget som sådant. Med högre vinster investeras det mera och produktionen ökar. Med högre löner arbetar de duktigaste bättre. Med sänkt lön tvingas den lägst avlönade arbeta mera och hårdare. Sänkt a-kassa tvingar den arbetslöse att ta ett lägre avlönat arbete. Försämrad sjukförsäkring tvingar den halvfriske tillbaka till arbetet. Otryggare arbetsliv tvingar den enskilde att arbeta mera och hårdare för att inte riskera att förlora sitt arbete. Sämre pensioner tvingar äldre att arbeta längre. O s v...

Men sammantaget ökas klyftorna i samhället. Och det är uppenbarligen ekonomiskt kontraproduktivt, egentligen förödande... Det har vi upplevt starkare i Sverige under de senaste åren än i något annat utvecklat industriland.

Det är därför Andreas Svahn har så oerhört rätt! Vi behöver "den sammanhållande berättelsen" som håller samman berättelsen om vår historiska kamp för jämlikhet i över 100 år med de 100 år av kamp som ligger framför oss!

Så enkelt, men så förbisett!

Beteckningen "Socialdemokraterna - Framtidspartiet" är bra, men otillräcklig. Vad ska vi annars vara ett parti för, om inte för framtiden - dåtiden har vi ju redan förändrat! "Framtidspartiet" säger ingenting om vart vi är på väg annat än mot framtiden och vart skulle vi annars vara på väg?

  Därför föreslår jag att vi i nästa valrörelse går fram med beteckningen;

Socialdemokraterna

- Framtidspartiet

för ett jämlikt samhälle

Bror Perjus

De odlar politikerförakt - Mats Knutsson, Lena Mellin, K G Bergström, Ewa Stenberg och Göran Eriksson

De politiska kommentatorerna i massmedia utger sig för att vara opolitiska?! En verbal paradox?  Är de politiska eller opolitiska?
Dessvärre är paradoxen inte enbart verbal!

I verkligheten blir de politiska kommentatorerna allt mer partiska och samtidigt allt mera tongivande för den politiska opinionen. Det finns alltid ett underliggande budskap i deras kommentarer, men deras positioner bygger i hög grad på att de är skickliga just på att framställa kommentarerna som opartiska.

Därmed blir deras kommentarer också så förrädiska.

Men den som lyssnar eller läser noga upptäcker snart att deras kommentarer genomgående ger ett alldeles tydligt stöd för borgerligt slentriantänkande och ogenomtänkta ryggmärgsreflexer som ytterst främjar populism och enfald.

Kommentarerna förstärker därmed människors  mest cyniska och negativa syn på politik och politisk aktivitet. Den demokratiska processen framställs som enbart till för politikerna själva och deras karriärer. Det kan på sikt visa sig vara förödande för demokratin.

Demokrati kan nämligen inte fungera och existera utan politiskt aktiva människor och politiker valda i  fria och allmänna val. Därför bidrar de så kallade opolitiska kommentatorerna till ett växande hot mot demokratin.

Kommentatorerna är långt ifrån oskyldiga till det politikerförakt som i hög grad bidragit till Sverigedemokraternas politiska framgångar.

Socialdemokraternas kommundagar i Örebro i helgen kan fungera som exempel. Statsminister Stefan Löfven meddelar där att kommunerna ska få 10 miljarder kronor i ökade anslag av statliga medel för att kunna anställda fler i främst äldrevård och skolor.

Studioreportern i Rapport har fått order från kommentatorn Mats Knutsson att ställa följande fråga exakt;

Varför kommer Stefan Löfven med det beskedet just idag?

Mats Knutsson, svarar tvärsäkert.

- Han är hårt pressad av dåliga opinionssiffror och svaga förtroendesiffror. Här är han på hemmaplan. Här finns ett 100-tal socialdemokratiska kommunpolitiker och det här är vad de vill höra. De knepet använde också Göran Persson på sin tid. Det här kan betyda att det interna stödet för honom kan växa.

"Stefan Löfven slåss som en gladiator för att höja opinionssiffrorna", berättar Lena Mellin i Aftonbladet. "Stefan Löfven gick också till skarpa angrepp mot ”högern” i sitt tal. Inget fel med det om han ville frammana utmåla en gemensam fiende för sina partikamrater."

"Förklaringen är att partiledningen är så besatt av att visa att partiet är regeringsdugligt att det till och med offrar gamla heliga hjärtefrågor," meddelar  K G Bergström i  Expressen.

"Med ett generalangrepp mot alla borgerliga partier vill S ta bort fokus från flyktingpolitiken. Men det är inte säkert att han lyckas med det" siar Ewa Stenberg i Dagens Nyheter.

"Förtroendet för regeringens flyktingpolitik är svagt och Socialdemokraterna vill tala om något annat", slår Göran Eriksson fast i Svenska Dagbladet.

Alltså; Stefan Löfven försöker flytta fokus från flyktingpolitiken, pekar ut högern som fiender, slåss som en "gladiator" för att höja opinionssiffrorna och delar ut 10 miljarder till kommunerna, enbart för att stärka sin egen ställning i partiet.

Detta enligt de allvetande opolitiska, politiska kommentatorerna!

Kan man inte tänka sig att Stefan Löfven verkligen anser att det behövs fler anställda i skola och äldreomsorg, att utbildning är bra för unga människor och att våra äldre behöver en bättre vård? Kan det inte tänkas att han betraktar det som överordnat sin egen person och bilden av honom som statsminister?

Borde inte de opolitiska, politiska kommentatorerna på allvar istället fundera kring frågan om det är värt att satsa 10 miljarder av skattemedel på flera lärare och flera undersköterskor i äldreomsorgen?

Bror Perjus

Stefan; stark, stabil, skicklig, statsminister

Ingen statsminister i modern tid har ställts inför så svåra utmaningar som Stefan Löfven. Arbetargrabben från Sunnersta i Ångermanland har, helt utan praktisk parlamentarisk erfarenhet, tvingats hantera samhällskriser som är jämförbara med 1920-talets oförsonliga konflikter på arbetsmarknaden, 1930-talets ekonomiska kris och massarbetslöshet och 1940-talets krigsår. Till det kommer ett förnyat hot mot demokratin från yttersta högern, fascister och nazister.

Hans utgångsläge var utomordentligt svårt. Riksdagsvalet 2014 resulterade i en stor majoritet i riksdagen för högerkrafterna. Men de vågade inte bilda regering. Ett stort och växande fascistiskt parti hade tagit plats allra ytterst på vippbrädan och väntade bara på en möjlighet att få fälla den minoritetsregering som Stefan Löfven tvingats bilda.

Minst sagt knepigt för en orutinerad regeringschef.

Men plötsligt fick han övriga partiledare att se ut som fiollådor i ansiktet, när han överraskande och modigt förklarade att han tänkte utlysa extraval. Därmed tvingade han Allians-partiernas ledare att distansera sig från fascisterna på högerkanten.

Det medförde en fördjupad splittring på högerkanten. Kristdemokraterna och en högljudd högerfalang inom Moderaterna, vill väldigt gärna ta stöd av fascisterna vars stormtrupper redan organiserar våldsamma demonstrationer och öppet hotar människor på gator och torg, precis som i 1930-talets Tyskland.

Efter den berömda Decemberöverenskommelsen kunde så Stefan Löfven börja regera, men tyvärr med en borgerlig budget under ett helt budgetår, endast lätt korrigerad via en begränsad vårproposition.

Samtidigt tvingade det upptrappade kriget i mellanöstern allt större människomassor att fly upp genom Europa. Sverige tog emot flest flyktingar av alla räknat i förhållande till folkmängden. Det ställde nästan oöverkomliga krav på det samhällets administrativa resurser.

Men det allvarligaste är att fördomar, rädsla och ren dumhet ger fascisterna ett ökat folkstöd som hotar växa till ett hot mot demokratin. 

Stefan Löfven hanterar den här svåra situationen lugnt och metodiskt, med en stark medkänsla med flyktingarna, utan att tappa greppet om utvecklingen administrativt och politiskt. Han arbetar intensivt för att förmå EU-länderna till ett anständigt flyktingmottagande. Dessvärre sprider sig egoism och främlingsrädsla kraftigt i allt fler europeiska länder och även Sverige har tvingats begränsa sin öppenhet radikalt - en sorglig reträtt framtvingad av omständigheterna.

Men Stefan Löfven håller ett starkt och tydligt grepp om regeringen och den politiska utvecklingen. Han håller ihop sin regering som till stor del består av politiker som i likhet med honom själv, helt saknar tidigare regeringserfarenhet. Han leder dessutom en koalition med ett parti, Miljöpartiet, som helt saknar tidigare regeringserfarenhet. En enda liten justering av regeringen har han behövt göra - lägga över huvudansvaret för invandringen på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Förmågan att hålla ihop en regering är ovärderlig. Det skapar en växande laganda, ökar statsrådens trygghet, stärker deras självförtroende och därmed förtroendet för hela regeringen.

Det är starkt gjort av en regeringschef som aldrig tidigare ens varit riksdagsledamot. Med tiden kommer det också att påverka väljaropinionen.

Nu har flyktingfrågan någorlunda tonats ned i den allmänna debatten och i media. Därför har Stefan Löfvens regering och socialdemokratiska partiet fått ett visst andrum för att kunna lägga fast och föra ut en tydlig socialdemokratisk politik.  

Huvudbudskapet är att hela arbetarrörelsen ska slå vakt om Den Svenska Modellen - som bygger på politiska beslut om ett fungerande välfärdssystem och starka fackliga organisationer som i förhandlingar på arbetsmarknaden kan förbättra arbetsvillkoren och lyfta framförallt de lägst avlönades ekonomiska standard. Som tidigare facklig ledare är det självklart för Stefan Löfven att ta avstånd från de borgerliga partiernas hot om lagstiftade lönesänkningar som helt strider mot Den Svenska Modellen.

Men Den Svenska Modellen borde inte kallas för svensk.

Det är en universell och allmängiltig modell för alla samhällen och alla kulturer, en vidareutveckling och fördjupning av demokratin som skapar förutsättning för ett mera jämlikt samhälle. Och det är målet för socialdemokratin! Den "Svenska" Modellen är medlet. Målet är ett jämlikt samhälle.

Mer om det i nästa blogg...

Bror Perjus