Vad ska man vara idag? Macronit eller Corbynit?

Macronit eller Corbynit? Vad ska man vara idag? Om man nu råkar vara socialdemokrat, vilket jag är av födsel och ohejdad vana, förnuft och känsla? Nina Wadensjö, ny chefredaktör för Aktuellt i Politiken, är uppenbarligen Macronit. Skälet tycks enkelt! Emmanuel Macron vann valet i Frankrike! Precis som Justin Trudeau i Kanada! Och att vinna är ”det enda riktigt viktiga” för Nina Wadensjö.

Men så enkelt är det inte. Det är farligt nära populism! Det politiska budskap som segern grundas på betyder också något. Det avgör nämligen vilka samhällsförändringar som en segrande regering lovat och därmed kan genomföra.

Ann Linde, EU-minister, utnämnde omedelbart efter segern Macron till socialdemokrat, varpå Jan Björklund snabbt omvände honom till Liberal. Vad vi vet är att Macron varit finansminister i Francois Hollands socialistiska regering. Betydande delar av Macrons riksdagsgrupp har aldrig tidigare haft ett politiskt uppdrag. Få vet var de står och vilket mandat de har. Den nya regeringen står med ett ben till höger och ett till vänster om mitten. Den riskerar på sikt att tvingas ned i spagat.

Själv sympatiserar jag med Macrons offensiva EU-politik för ett federalt, aktivt och utåtriktat EU som ett verktyg för demokratins globalisering. Salig blev jag av Macrons ord ”Make the planet great again”! En oslagbart fyndig turnering av den klumpige Donald Trumps ”Make America great again”.

Däremot är jag orolig över planerna på att reformera arbetsrätten i Frankrike. Men situationen är på en avgörande punkt annorlunda där än i Sverige. De fackliga huvudorganisationerna CFDT och CGT bekämpar varandra nästan lika mycket som motståndarna, vilket gör det svårt för den fackliga rörelsen att ta samhällsekonomiskt ansvar. Om en ny arbetsrätt kan bidra till ett enande av den splittrade franska fackliga rörelsen och en juridisk grund för förhandlingar mellan arbete och kapital med jämställda förutsättningar – då kan det bli bra.

But what about Jeremy Corbyn och Bernie Sanders? Två äldre herrar, egensinniga veteranpolitiker med en stark känsla för kampen för ”Det jämlika samhället”. Självklart sympatiserar jag starkt med de båda, även om Corbyn nog inte förstått poängen med EU och nödvändigheten av demokratins globalisering. De båda vann emellertid bara nästan i Storbritannien respektive USA! Därför räknas de ut av Nina Wadensjö.

Men Corbyn gjorde en fenomenal upphämtning med alla massmedier, finanselit, företagsledare, hela det politiska etablissemanget och sin egen riksdagsgrupp emot sig. Han är nu väljarnas favorit som premiärminister enligt en opinionsmätning. Bernie Sanders hade ännu värre motståndare i det reaktionära och kapitalstyrda USA. Ändå hade han antagligen besegrat Donald Trump om han fått chansen.

I Sverige är situationen annorlunda. Vi har ett stabilt socialdemokratiskt parti, som svetsats samman av en pålitlig metallarbetare som regeringschef, sekonderad av en annan pålitlig metallare som LO-ordförande. Det har bidragit till stabila statsfinanser och fler sysselsatta, som Nina Wadensjö påpekar. Men ”lägre sjuktal” är inte detsamma som färre sjuka och förbättrad folkhälsa. Och de ekonomiska klyftorna har knappast minskat – de superrika drar ifrån och smiter från skatterna.

Nina Wadensjö är förtjust i uttrycket ”plocka russinen ur kakan”. Det brukar inte svensk arbetarrörelse ägna sig åt. Uppgiften är att ladda för en stenhård ideologiskt offensiv valrörelse som lyfter Socialdemokratin med 10 procent i valet nästa år.  Annars väntar Sverigedemokraterna i kulissen.

Det kräver ett kraftfullt valmanifest med en radikal ekonomisk omfördelning till de stora grupper i vårt samhälle som har det svårt idag. Det räcker inte med ”russin”! LO föreslår 70 miljarder till reformer. Frågan är om det räcker?

Bror Perjus