Stefan Löfven kan inte lita på Jan Björklund och Annie Lööf

Mycket av Sveriges framtid avgörs just nu av ledarkrisen inom Moderaterna. Om den nye moderatledaren fullföljer Kinberg Batras beslut, som också har stöd av KD-ledaren Ebba Bush Thor, om att hålla dörren öppen för Sverigedemokraterna – då talar mycket för att även Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund efter valet faller för frestelsen att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Då är demokratin hotad av brun/svarta krafter på väg att ta över makten i vårt land.

Och nu följer ett snårigt resonemang om hur en regering kan sättas samman om inte de rödgröna partierna lyckas få en majoritet i riksdagen vid valet den 9 september nästa år. Hela den diskussionen kan avfärdas som politisk spelteori och meningslösa spekulationer. Bättre då att diskutera politiska sakfrågor, tycker många. Och det kan ligga något i det.

Men faktum kvarstår!

Vilken regering som bildas efter valet är helt avgörande för landets framtid. Det kan ingen väljare bortse ifrån. Det är regering vi väljer den 9 september 2018! Tidigare borgerliga regeringar har ställt till mycket elände ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Men en borgerlig regering! Beroende av stöd i riksdagen från ett parti med nazistiska rötter! Ett nazianstruket parti som är större än alla de partier som ingår i regeringen! Det är en framtid som vi inte vill uppleva!

Stefan Löfven har konsekvent argumenterat och agerat för att en blocköverskridande regering ska bli möjlig efter valet om valresultatet gör det oundvikligt. På den punkten har han förstås rätt. Landet måste ha en regering. Och Sverigedemokraterna måste hållas utanför politiskt inflytande. 

Enligt min uppfattning är en blocköverskridande regering ändå bara ett andrahandsval för socialdemokratin och då enbart om de rödgröna partierna, S, MP och V efter valet är mindre än Fyrpartialliansen M, KD, C och L.

Men då har Fyrpartialliansen, å andra sidan, sagt att de bildar regering själva, med passivt stöd från Sverigedemokraterna i riksdagen. Fyrpartialliansens ledare försöker hela tiden påstå att Sverigedemokraterna i ett sådant läge inte får något politiskt inflytande.

Det är naturligtvis nonsens! Sverigedemokraterna får inflytande vare sig de stöder en borgerlig Fyrpartiregering aktivt eller passivt.

Om de rödgröna, S, MP och V blir större än Fyrpartialliansen, då säger Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund att de inte vill bilda en borgerlig Fyrpartiregering även om de tillsammans med Sverigedemokraterna har majoritet i riksdagen – vilket är ett mycket troligt valresultat. Orsaken till Björklunds/Lööfs tveksamhet då är att en sådan regering blir beroende av aktivt stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Jan Björklund har levererat den - för de borgerliga partierna - politiskt smartaste lösningen i den situationen. Då, säger han, ska socialdemokraterna erbjudas att ingå i en regering som består av fem partier; S, M, KD, C och L. Därmed kan Sverigedemokraterna helt riktigt uteslutas från allt politiskt inflytande.

Men frågan är då; vem ska vara statsminister i en regering med S, M, KD, C och L? Stefan Löfven som ledare för koalitionens största parti eller ledaren för det största borgerliga partiet?

För socialdemokratin är det – enligt min uppfattning – helt uteslutet att ingå som minoritet i en sådan regering med det största borgerliga partiets ledare som statsminister. Då vandrar vi ut i samma öken som tyvärr flera andra europeiska socialdemokratiska partier.

Nej, då bör socialdemokraterna gå i opposition och överlåta åt de borgerliga partierna att bilda regering bäst de kan.

Men Stefan Löfvens huvudsyfte är att splittra Fyrpartialliansen. Det är ett tjänsteåliggande för socialdemokratins ledare. I så fall kan han kanske bilda regering med MP, C och L. Därmed utgår han från att Lööf och Björklund verkligen står fast vid sina besked om att inte bilda en borgerlig regering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen.  

Det är en mycket riskabel strategi. Risken är att Lööf/Björklund efter valet, under starkt tryck från en ny högerorienterad moderatledare och de allt mer reaktionära kristdemokraterna, går med på att bilda en Fyrpartikoalition med Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Särskilt troligt är det efter några vändor hos talmannen där alla andra alternativ visat sig omöjliga. Helt klart står att Fyrpartialliansen bildar regering om det räcker med Sverigedemokraternas passiva stöd.

Därför är det helt avgörande att socialdemokratin satsar stenhårt på en stor valseger den 9 september.

Hela partiet måste mobiliseras på ett sätt som saknar motstycke i vår moderna historia. Det förutsätter en helhjärtad, konsekvent politisk satsning på det jämlika samhället, ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt. Vi ska ställa ”det jämlika samhället” mot borgerlighetens budskap om ”det ojämlika samhället” med växande klyftor och skoningslös utslagning av barn i skolan och vuxna i arbetslivet.

Bror Perjus

Oppositionens enda idé – sprida misstro bland väljarna!

Ledarna för oppositionen har bara en idé – sprida misstro bland väljarna om regeringens enskilda ledamöter. Men det tycks slå tillbaka mot dem själva. Oppositionspartiernas egna medlemmar riktar istället sitt misstroende mot sin egen ledning. Och väljarna riktar misstroendet mot hela oppositionen.

Aldrig någonsin har en opposition haft en så stark ställning i riksdagen. Och aldrig någonsin har en opposition varit så förvirrad och kraftlös. Trots att de har en kraftig majoritet i riksdagen och när som helst kan avsätta den regerande S/MP- koalitionen så regerar Stefan Löfven vidare; lugn, trygg, säker och fylld av självförtroende.

I SvD räknas de nu upp alla de ministrar upp som Fempartialliansen försöker rikta väljarnas misstroende mot. Förutom de två ministrar som tvingats bort, Anders Ygeman och Anna Johansson, så står nu på tur; Peter Hultqvist, försvarsminister, Thomas Eneroth, infrastrukturminister, Per Bolund, biträdande finansminister, Mikael Damberg, näringsminister, Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, EU- och handelsminister.

Men den fråga som vän av ordning kan ställa sig är: Varför inte omedelbart rikta misstroende mot hela regeringen och genast ta över regeringsmakten?

I teorin kan de plocka den ena ministern efter den andra tills hela regeringen är utbytt. Den siste som får gå blir väl i så fall Stefan Löfven själv. Men sittande statsminister kan förstås inte utse en ersättare till sig själv.

Så då måste väl ändå oppositionen ta över?

Det innebär att Fempartialliansen måste bilda en Fempartikoalitions-regering och gå till val den 9 september på ett gemensamt program. Statsminister blir automatiskt Jimmy Åkesson, enligt den gamla Allians-formeln som säger att största oppositionsparti ska utse statsminister.

Och det blir nog bra! Det är trots allt betydligt fler väljare, enligt en opinionsmätning i DN, som vill ha Jimmy Åkesson som statsminister (14 procent) än Anna Kinberg Batra (6 procent).

Anna Kinberg Batra kommer – för övrigt och med största sannolikhet – att bytas ut mot någon annan moderat partiledare. Men det kommer knappast att räcka till för att göra moderaterna fler än sverigedemokraterna. I skrivande stund ser jag att hon beslutat avgå. 

Problemet är bara att inom denna Fempartiallians råder fullt inbördeskrig. Det påminner mej om en utombordsmotor som inte vill gå igång. Vatten i bensinen, fukt i fördelardosan och förgasaren. Den bara spottar och fräser ur sig misstroendevotum och brun/svart avgasrök. Fempartialliansen saknar användbara förslag om hur Sverige ska drivas framåt på gropig sjö. Därför vägrar den att gå igång med regerandet!

Roligast är som vanligt Jan Björklund.

I DN fredag säger han till moderaterna; ”Jag önskar att de stänger dörren till SD och prioriterar Alliansen. Eller också får de göra något annat fullt ut, men att ge flera besked samtidigt, det är där svårigheten ligger.”

Jo, tjenare! (Som det populärt heter för tillfället)

Svårigheten ligger mycket riktigt i att både hålla dörren öppen och stängd. Med en så avancerad politisk analys så borde det vara lätt för alla liberaler att ta ställning i det lilla inbördeskriget i det stora inbördeskriget och välja Birgitta Olsson till ny partiledare.

Under tiden lägger en effektiv, väl samordnad S/MP-koalition under Stefan Löfvens stabila ledning, fram en reformbudget med 40 nya, färska miljarder kronor för ett mera jämlikt och tryggare samhälle, bättre förskola, grundskola, gymnasium och universitet, bättre sjukvård, sjukförsäkring, a-kassa, sänkt pensionärsskatt, bättre äldreomsorg, högre barnbidrag och minskade utsläpp av växthusgaser som hotar hela vår livsmiljö.

Bror Perjus

Stockholmsmoderaternas skamlösa angrepp på Anna Kinberg Batra

När endast 6 procent av landets väljare vill ha Anna Kinberg Batra som statsminister är det begripligt att moderaterna ser sig om efter en annan partiledare. Men att moderaterna i Stockholms län nu går i spetsen för försöken att avsätta henne är ett skamlöst försök att dölja att just stockholmsmoderaterna är de moderater som ställt till allra mest elände i modern tid.

Så deras siffror borde egentligen ligga långt under 6 procent.

De har huvudansvaret för de enorma miljardrullningar som länets skattebetalare drabbats av vid bygget av Nya Karolinska Sjukhuset. Det skulle kosta totalt 52 miljarder fram till år 2040. Men år 2015 avslöjade journalisterna Fredrik Mellgren och Henrik Ennart i Svenska Dagbladet att totalsumman istället kommer att hamna på drygt 61 miljarder, efter en rad fördyringar redan under byggets gång - trots att socialdemokratiske landstingspolitikern Ilja Batljan personligen upptäckte och lyckades stoppa moderata felräkningar som skulle kostat ytterligare cirka 7 miljarder.

Det har betecknats som världens dyraste sjukhus, dubbelt så dyrt som ett motsvarande sjukhus i Tyskland.

Denna miljardrullning är en ekonomisk katastrof som drabbar hela sjukvården i Stockholms län i årtionden framåt. Sedan avslöjades att det moderatstyrda landstinget i Stockholms län köpt in enorma mängder stödstrumpor för 6 000 kronor per styck!

Väl dyra strumpor?!

Därefter har länets invånare underhållits med en lång följetong om växande sjukvårdsköer, akut sjuka i korridorerna på Södersjukhuset, uppror bland läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och nu senast barnmorskor på grund av orimliga arbetsförhållanden, samt barnaföderskor som forslas hit och dit för att hitta platser att kunna föda på.

Ett annat område som moderaterna i Stockholms län är huvudansvariga för är kollektivtrafiken och tunnelbanan som också är allt mer misskött; överfulla bussar och tunnelbanevagnar, massor av människor på perrongerna som tvingas vänta på försenade och inställda turer i tunnelbanan, samt överfulla vagnar när tågen äntligen anländer för att köra frustrerade stockholmare som kommer för sent till sina arbeten.

Och som en följd av detta; en katastrofalt ökande biltrafik som sprider mängder av växthusgaser upp i atmosfären - ett aktivt moderat bidrag till ett växande klimathot.

Allt detta är förstås ett exempel på ineffektiv kommunal ekonomi som kostar oss skattebetalare miljarders miljarder i onödan. Men värre är förstås att människor de facto dör i förtid på grund av bristerna i sjukvården, att unga kvinnor som föder sitt första barn drabbas av oerhört plågsamma förlossningsskador och att länets hälsostatus allmänt försämras i onödan av denna moderata politik som bara ser privatiseringar som lösningen på alla problem de själva ställt till med.

Har man bara en hammare så ser alla problem ut som en spik!

Under hela denna period av eländes elände har en majoritet av väljarna i Stockholms Läns faktiskt trott att det är socialdemokraterna som är ansvariga för sjukvård och kollektivtrafik i Stockholms Län – men det är främst moderaterna, men också de övriga Allianspartierna, som har majoriteten i Landstinget och därmed huvudansvaret för detta elände.

Nu börjar väljarna upptäcka vem som är ansvarig!

Därför har stödet för moderaterna i Stockholms län rasat från 31 till 19 procent. För att dölja sina missgrepp går då länets moderater på sin egen partiledare Anna Kinberg Batra som är i det närmaste oskyldig till deras egen ekonomiska vanskötsel av Landstinget.

Om alla väljare verkligen fick klart för sig vem som bär ansvaret borde moderaterna i Stockholms län i det närmaste utplånas! Tyvärr är de ledande tidningarna och även etermedierna dåliga på att klargöra var det politiska ansvaret de facto ska utkrävas för situationen inom Stockholms Läns Landsting.

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson är ändå något på spåren när han skriver;

”Moderaternas problem är inte primärt partiledaren. Det är ett liberalkonservativt parti i en tid när liberaler och konservativa står i konflikt om vägvalet. Man gör anspråk på statsministerposten utan trovärdigt svar på hur regeringsunderlaget ska utformas. Det är ett parti som inte förklarar vad det vill åstadkomma för att göra Sverige bättre.”

Nå, det skulle förmodligen gå ännu mer illa för moderaterna om de verkligen ”lyckades förklara vad de vill åstadkomma”. Och bättre för Sverige skulle det knappast bli!    

Bror Perjus

Hallå, mänskligheten! Vad är det som händer? Chicken-race med kärnvapen...

De båda diplomatiska giganterna Donald Trump, president i USA och Kim Jong-un, diktator i Nordkorea, hotar världen med kärnvapenkrig.

Kim ska skicka raketer, vem vet, kanske kärnvapenladdade, i en lång båge högt över Japan, i riktning mot den amerikanska militärbasen Guam i Stilla Havet.

Donald laddar upp med krigsfartyg och stridsflyg runt Japan och den koreanska halvön.

Kinas maktfullkomliga ledarskikt förklarar att de inte tänker låta USA invadera Nordkorea.

Över vårt eget lilla närliggande hav Östersjön har sedan en tid tillbaka ryskt och svenskt stridsflyg gnuggat vingspetsarna mot varandra i macho-artade chicken-race. Nyligen provkörde Ryssland och Kina sina krigsfartyg i gemensamt samförstånd i samma Östersjö.

Den 11 september startar så den största militära manövern på svenskt territorium på över två decennier, i just Östersjön, på Gotland och utefter vår östra kust.

Vår militära manöver kallas för Aurora 17.

Aurora är - enligt romersk mytologi - morgonrodnadens gudinna som varje morgon öppnar österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. Nu ska över 20 000 militärer, stridsflyg, stridsvagnar och krigsfartyg från vårt eget land, men också från USA, Finland, Frankrike, Estland, Danmark och Norge hjälpa morgonrodnadens gudinna att öppna österns portar.

Snacka om ”rosenfingrar”!

Men Ryssland, vars Putin-regim, inte vill ha några ”solvagnar” in genom ”österns portar” arrangerar samtidigt med Aurora ännu en militär övning i våra gemensamma vatten, kanske med lika mycket militär, stridsflyg och krigsfartyg. Den ryska övningen har inte ett lika poetiskt namn. Den kallas Zapad 17, vilket kort och gott betyder Väst 17.

Vi får hoppas att inte några av Zapads och Auroras krigsmaskiner råkar kollidera med varandra i dessa smått hysteriska uppvisningar av manlig potens i vår fredliga Östersjö.

Här hemma har vi en knepig situation. En allt lösligare sammansatt Fempartiallians, SD, M, KD, C och L, utgör den politiska oppositionen med den - för en opposition - ovanliga fördelen av att även utgöra majoritet i riksdagen. Denna majoritet utnyttjar de till bristningsgränsen enbart för att djävlas med regeringen, trasa sönder så mycket som möjligt och sprida mesta möjliga misstroende bland svenska folket och väljarna inför valet nästa år. 

Fempartialliansen tycks däremot inte ha några som helst egna politiska tankar, idéer och förslag att bidra med – förutom de ständiga kraven på en utförsäljning av våra gemensamma tillgångar, samt lönesänkningar och försämringar av anställningstrygghet och arbetsrätt?

Två ministrar, Anders Ygeman och Anna Johansson, har redan hotats av Fempartialliansens maniska misstroendevotum och tvingats lämna regeringen. Men de ska ändå dras inför Konstitutionsutskottet. Försvarsminister Peter Hultqvist och EU-minister Ann Linde hotas också av misstroendevotum och ska också grillas i Konstitutionsutskottet, tillsammans med statsministerns båda statssekreterare Hans Dahlgren och Emma Lennartsson. Det gäller ju att så långt möjligt minera marken runt statsministern.   

Kan det vara förnuftigt att underminera regeringens och statsministerns position och jaga bort försvarsministern i en situation då en mycket oroväckande militär upptrappning kring Östersjön och ett reellt kärnvapenhot kan vara under uppsegling i Stilla Havet?

Dessbättre tycks nu opinionsmätningar visa att allt fler väljare inser oförnuftet i detta och börjar rikta ett riktigt misstroendevotum mot Fempartialliansen i stället.

Bror Perjus

Svenska Dagbladets ledare idag; "Sätt Sverige före Alliansen"

I Svenska Dagbladet uppmanar idag Thomas Gür Moderaterna att ”ägna sig åt att rannsaka och utveckla den egna politiken och inte åt det politiska spelet”, samt att ”fundera på hur man uppnår det som är bäst för Sverige, istället för vad som är bäst för Alliansens sammanhållning”.  

Det är ett alldeles utmärkt råd som Moderaterna genast borde ta till sig.

Bäst för Sverige är att Alliansen förblir i opposition och att de rödgröna regerar Sverige. Historien har visat att det går allra bäst för Sverige när socialdemokratin styr med stöd av vänstern och på senare år även med Miljöpartiet som koalitionspartner.

Förr i tiden var Bondeförbundet, under Gunnar Hedlunds tid som partiledare, också ett alldeles utmärkt stödparti. Efterföljaren Centerpartiet under Annie Lööf är ett utpräglat högerparti av den typ som Gunnar Hedlund aldrig ville samarbeta med. De radikala, miljöengagerade krafter som förr tidvis samlades hos Centerpartiet finns nu hos Miljöpartiet. Därmed har förutsättningarna för blocköverskridande regeringar i praktiken upphört.

Nu går det återigen som allra bäst för Sverige. Det brukar det göra under ledning av socialdemokratin, av den enkla anledningen att samhället blir mera jämlikt och rättvist. Och jämlikhet är den effektivaste ekonomiska drivkraften, som också skapar harmoni och sammanhållning i samhället.

Svensk ekonomin utvecklas nu så starkt att Konjunkturinstitutet, som ständigt mäter sådant, gång på gång får justera upp sina förutsägelser. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Företagens och gemensamma sektorns största problem är att hitta arbetslösa som de kan anställa.

Skatteintäkterna ökar och välfärden kan nu förbättras på område efter område.

Bostadsbristen kan byggas bort, sjukvården kan förbättras, barnbidrag, föräldrapenning, sjukersättning och a-kassa kan höjas, skolan kan ta bättre hand om de elever som har det svårt, högre utbildning kan byggas ut för allt fler och bli allt bättre och pensionärernas orättvisa skattevillkor kan rättas till.

Under Sveriges moderna historia har de borgerliga partierna vid tre tillfällen lyckats erövra regeringsmakten. Det var åren 1976 - 1982, 1991 - 1994 och 2006 - 2014. Det gick illa varje gång. Under de båda första borgerliga perioderna drabbades Sverige av katastrofala ekonomiska kriser, delvis på grund av en valhänt hantering av statens ekonomi som gjorde landet känsligt för spekulationsattacker och bankkrascher, delvis på grund av en politik för ökade klyftor och orättvisor.

Under den senaste borgerliga regeringsperioden genomfördes väldiga skattesänkningar främst till  de mest högavlönade och till kapitalägarna, samtidigt som järnvägar, vägar, sjukvård, skolor och socialförsäkringar försämrades och arbetslöshet och bostadsbrist ökade.

Skulle Moderaterna ta Thomas Gürs råd på allvar så borde de helt enkelt förbli i opposition. Det är ”bäst för Sverige”. En demokrati behöver en opposition. Och de borgerliga är som bäst i opposition, så varför inte förbli i opposition…

I opposition kan Alliansen vara hur oenig som helst och dessutom strunta i elefanten i vardagsrummet.

Bror Perjus